För alla er därute som fått [I]Swingers[/I] och [I]Män emellan[/I] med bröstmjölken kommer här nästa stora inventering av det manliga psykets risigare hålrum.
Det är New York-debutanten Dylan Kidd som dammsugit terrängen på misogyna one liners och allmänt osund livsinställning - allt för att skapa den slutgiltiga anti-dejtingfilmen. Till sin hjälp har han egentligen bara tre saker: vanligtvis så fromme Campbell Scott som kedjerökande barcyniker, en dv-kamera och ett litet birollsgäng som råkar hamna i vägen för fröjdiga uttalanden som "personality is nothing but a collection of Vanity Fair articles".
Och mer behövs tydligen inte. Det här är filmad teater när det är som enklast och skarpast.
Om [I]Män emellan[/I] fungerade som ett slags videodagbok över den svikne mannen, så handlar [I]Roger Dodger[/I] snarast om att trygga återväxten.
Till en början får reklamarsvinet Roger (Scott, tänk Erik Hörstadius med roll-on) sprida sitt förbittrade genusevangelium till de kollegor och barragg som orkar höra på. Däribland hans chef och ligg-på-byrån (Isabella Rossellini). Hon tröttnar någon gång under förtexterna.
Men det stora eldprovet kommer när systersonen Nick (Jesse Eisenberg) dyker upp i stan. En nervös och lätt lillgammal oskuld i nedre tonåren som snappat upp Rogers rykte som ladies man. Roger tar på sig rollen som mentor och guidar den lille adepten i allt från materiallära och förnedringspsykologi till vilka vinklar som är bäst när man ska flukta in dekolletage. Men mest handlar det förstås om att få knulla. En jakt som för Nicks del intensifieras när utmärkta duon Elizabeth Berkley/Jennifer Beals halvt ironiskt börjar släta av honom på en parkbänk.
Vill man säga något som är säkert om [I]Roger Dodger[/I] så är det att den aldrig kommer visas som instruktionsfilm på kristna kollon.
[I]Roger Dodger[/I] får betraktas som ett högriskprojekt. Hade manuset varit aningen mindre vattentätt, Campbell Scott aningen mindre briljant, hade det här lätt kunnat bli ett genant litet magplask i den bassäng där Linklater, Coupland och Hartley stått för farthållningen. Det är inte ens nära. Dylan Kidd vill berätta om en manlighet i kris, och han vet precis var han ska gräva. Enkelheten är imponerande. Och till skillnad från, säg, Hal Hartleys många 90-talsövningar i ämnet känns grisbeteendet här heller aldrig utstuderat.
Man kan tro på Roger. Kanske till och med känna med honom.Roger Dodger
Skådespelare:
Regi:
