Rock Star

Först det bra: Mark Wahlberg. I [I]Rock Star[/I] spelar han huvudrollen Chris Cole, en person som inte så lite påminner om Eddie Adams/Dirk Diggler i [I]Boogie Nights[/I]. Wahlberg har en säker komisk tajming och gör återigen en lite naiv och känslig kille. Tyvärr har han inte särskilt mycket mer att arbeta med. Året är 1985 och filmen tar sin början i Pittsburgh, Chris Cole säljer kopieringsmaskiner och sjunger i Blood Pollution, ett tributeband - INTE ett coverband. Förebilden är det legendariska brittiska bandet Dragon Steel, och för Cris personliga del Dragon Steels sångare, Bobby Beers. Det finns inget Bobby Beers kan göra som Chris inte kan. Han sjunger i falsett likadant, klär sig i identisk kort läderkavaj och låter håret svaja över axlarna. När Bobby Beers lämnar bandet får Chris chansen att ta hans plats som sångare och här börjar rockresan på allvar. Chris går från fanatiskt fan till Metal God - för att knyta an till Judas Priest, vars historia om den avhoppade sångaren Rob Halford och hans yngre och vokalt identiske ersättare Tim "Ripper" Owens stått som förebild för handlingen i [I]Rock Star[/I]. Med tanke på hur svältfödd man är på filmer om rock är risken överhängande att man i pur glädje ger de få filmer som ändå kommer extra plus, att man nöjer sig med smulor. För det är faktiskt vad [I]Rock Star[/I] är. Få tider i musikhistorien har varit lika sprakande visuella som metallscenen på 80-talet, det är alltså en period som gjord att överföra till film. I kombination med de personliga segertåg och den misär som musikindustrin genererar borde det finnas goda förutsättningar för starka, roliga och tragiska berättelser. Men det kräver att man inte fegar ur, vilket man gjort med [I]Rock Star[/I]. Bara det ängsliga valet att låta Jennifer Aniston spela "alldaglig" flickvän och manager. Kom igen! Aniston är intelligent, komisk och har bett i repliken, men hennes stjärna överstiger vida Wahlbergs och dessutom är hon tusen gånger snyggare än alla andra lockande brudar i filmen vilket gör upplägget svårt att svälja. Det finns roliga scener (inte minst i början), soundtracket innehåller Mötley Crüe, Kiss och Ted Nugent och tidsandan är hyfsat återskapad - men berättelsen är tunn och tyngd av genrekonventioner. Man har valt att skildra den ultimata askungesagan ytligt och på ett vid det här laget förutsräbart sätt. Allt finns där - rökbomber, limousiner och spacklade fruar som rymmer med Peter Gabriel, men det blir aldrig mer än en uppvisningen i tämligen elementär rockkunskap. Filmen hade tjänat på att stanna upp mellan uppradningen av klyschor, det hade sagt betydligt mer om turnévardagens tyranni om man, till exempel, hade fått följa tristessen i bandets buss istället för att se någon som på fyllan kastar ut en TV genom ett hotellfönster. Men det är såklart att önska en helt annan typ av film.