En tecknad rockfabel med Lou Reed, plutoniumpåverkade råttor och futuristiska hologram i var och varannan buske, kan förstås inte vara dålig. Även om det är på vippen här.
[I]Rock & Rule [/I](1983) är Nelvana-studion och regissören Clive A Smith (numera mest kända för filmerna om den kostymklädde lilla elefanten Babar) försök att hacka vidare i den indiemylla som [I]Fritz the Cat [/I]och [I]Heavy Metal [/I]såg till att skapa på 70- och 80-talet. Det är ett mycket egendomligt försök. Men behjärtansvärt.
[I]Rock & Rule [/I]kom bara året efter [I]Blade Runner[/I], och det är därför man kommit på hela det stolliga upplägget att ett gäng genmanipulerade gatudjur (råtta, hund, katt), de sista överlevande, går runt och slår dank i ett postapokalyptiskt Amerika. När man lika gärna bara kunnat skriva i början av filmen att det är en fabel och därför acceptabelt med djur som talar och spelar Farfissa-orgel.
För det är ungefär det de gör. Rockar ut. Hälften av [I]Rock & Rule [/I]blir som ett väldigt psykedeliskt embryo till våra dagars animerade musikvideor. Inte fullt lika engagerande är själva storyn som gör sig påmind ibland: den ondsinta fyrfota krabaten Mok (med röst av Don Franks, anletsdrag inspirerade av Mick Jagger, och som när han börjar dra hits visar sig vara Lou Reed) planerar att sno rösten från en tjej med underskön stämma (Susan Roman/Debbie Harry), och allt blir crazy. Men det är ju inte det stora dramat man betalar för. Som Ankeborgskritisk tidsmarkör och visuell idébank är [I]Rock and Rule [/I]en källa till så mycket glädje att det inte är klokt.
[I]Rock and Rule finns ute på import-dvd nu.[/I]Skådespelare:
Regi:
