Precis som Moodysson/Jarls Terrorister - en film om de dömda gör Michael Winterbottoms nya dokudrama ingen hemlighet av vems röst den vill föra fram. Roads to Guantanamo handlar om tre unga brittiska midlands-muslimer som 2001 fångas i Afghanistan av amerikansk militär och, utan advokat eller brottsrubricering, skickas till Guantanamo, där de får sitta i över två år.
Om man ska se det här som en systerfilm till In this world är det ett mer problematiskt format han använder här. Ett sådant här fall har förstås en del luckor som måste fyllas i, vad gäller motiv, tidsangivelser och personkopplingar. Roads to Guantanamo bygger dock helt på fångarnas redogörelser. I ett hybridupplägg med intervjuer och dramatiseringar tecknas en bild som ungefär går ut på att "The Tipton Three" åker till Pakistan för att arrangera ett bröllop, tar en avstickare till Afghanistan (som de säger, för att "äta skitstora nanbröd och få erfarenhet"), och till sist hamnar i det sista kvarvarande talibanfästet Kunduz.
Det är, ska vi tro, typ en naiv semester som går åt helvete.
Roads to Guantanamo är svår att förhålla sig till. Utan att bli klumpigt demoniserande bygger den upp stämningar som gör att man bara sitter och väntar på att få gå hem och börja autogirera till Amnesty. Winterbottom gör klokt i att inte bara smacka på med olustig The Guantanamo guidebook-estetik. Han håller sig hellre på systemnivå. Samtidigt har mycket utelämnats. Times-journalisten David Aaranovitch hör till dem som kraftigast ifrågasatt filmen, och menar bland annat att man borde fått veta att de tre tidigt var anhängare till en imam som fängslades i Storbritannien för att ha uppmanat muslimer att döda judar.
Michael Winterbottom är en skicklig berättare, och inte minst scenerna på slutet när de frisläppta männen paraderar som hjältar på Pakistans gator är en mäktig metafor för Guantanamo som misslyckande. Ändå kan jag inte låta bli att undra hur filmen skulle sett ut om man även använt sig av - källkritik.Skådespelare:
Regi:
