I vildmarksthrillern Red Dot försöker David (Anastasios Soulis) blåsa liv i sitt och Nadjas (Nanna Blondell) knackiga förhållande med en överraskningstur på fjället. Livet i Stockholm efter hans examen blev aldrig vad de tänkt. Men kanske kan de hitta tillbaka till varandra bara de får komma bort från vardagen i storstaden, trasiga tvättmaskiner, jobb och studier. Det får även Nadja att tänka att det kanske ändå är dags att berätta för David att de väntar barn.
Till en början är det en skenbart enkel historia. Ett slags crossover mellan Den sista färden och Jägarna på längdskidor, där varje ogästvänlig norrlänning är en potentiell sverigevän med sadistiska avsikter gentemot Stockholmsparet. På en bensinmack kan de inte undgå en hotfull underton i mötet med två pickupburna lantisar. På ett hotell skämtar bartendern med en menande blick på Nadjas mörka hy att hans kollega är lite fientlig mot främlingar, men inte främlingsfientlig. Och följande morgon har någon skrivit svartskalle på parets bil.
Inledningsvis byggs spänningen upp genom etableringen av en rätt nött och onyanserad motsättning mellan stad och landsort. När en röd prick från ett lasersikte avtecknar sig i midvinternatten och tvingar nollåttorna på flykt i en snötäckt ödemark skulle därför valfri norrlänning kunna lura på andra sidan gevärspipan. Ett upplägg som räckt långt i all sin enkelhet. Istället visar sig Alain Darborgs och Per Dicksons manus dölja en vändning som lyckas med konststycket att vara vansinnigt klumpig, förutsägbar och uppfriskande på en och samma gång.
Men mest av allt fungerar filmens tredje akt som effektsökeri och skenmanöver i syfte att ducka vad som kunnat uppfattas som en förment och fördomsfull Norrlandsskildring. Hade den bilden istället renodlats hade insatserna kunnat höjas i flera avseenden. Istället lämnar mig Netflix första svenska originalfilm med intrycket av att någon i produktionsledet fegat ur. Vad som kvarstår är en välspelad och stundtals spännande thriller som tyvärr lägger krokben för sig själv i ansträngningen att inte kliva någon på tårna.
