En anspråkslös sällskapsdam (Lily James) drar runt Monte Carlos svulstiga serveringar och häpnadsväckande vyer när hon stöter på den sofistikerade änkemannen Maxim de Winter (Armie Hammer). I hafsiga och generiska montage faller de omaka paret för varandra och innan societetsvärlden hunnit hämta andan är en ny Mrs. de Winter på väg in i de fina salongerna.
Ben Wheatleys nyversion av Alfred Hitchcocks gotiska romans följer troget den upptrampade stigen till det pampiga arvegodset Manderlay. Romans över klassgränserna står på menyn: den som kommer underifrån benämns inte vid förnamn och förväntas stå i tacksamhetsskuld till den noble aristokraten som så storsint öppnar sitt hjärta för en ack så enkel knegarflicka. Men där Hitchcock är stilistiskt sträng är Wheatley slapp och, i de mer intressanta stunderna, anakronistisk.
För att göra filmen till sin egen lägger Wheatley till ett explicit skräcklager som inte ingår i 1940-versionen. Det visas genom snabba mardrömslika visualiseringar om Rebecca i en röd klänning och via suggestiva drömsekvenser. I en av sekvenserna visas ett helt hov, i slutna händer, som skanderar “Rebecca” gång efter annan med ondsinta blickar och färgfilter lånade från Dario Argento. Det tillför en dimension av drypande sleaze som finns mellan raderna i originalfilmen och anknyter till Daphne du Mauriers skräckförlaga.
Det finns en charm i den anakronistiska oförutsägbarheten, Wheatleys genrerötter får komma till sin rätta, men känns också malplacerad i en mikrovärmd snabbmatsversion av en regelrätt klassiker. Några minuter av inspiration kompenserar inte två timmar med Armie Hammer som leker överklassbritt och Wheatley som lajvar Hitchcock.
