Rebecca

David Weiss 09:00 20 Oct 2020

En anspråkslös sällskapsdam (Lily James) drar runt Monte Carlos svulstiga serveringar och häpnadsväckande vyer när hon stöter på den sofistikerade änkemannen Maxim de Winter (Armie Hammer). I hafsiga och generiska montage faller de omaka paret för varandra och innan societetsvärlden hunnit hämta andan är en ny Mrs. de Winter på väg in i de fina salongerna.

Ben Wheatleys nyversion av Alfred Hitchcocks gotiska romans följer troget den upptrampade stigen till det pampiga arvegodset Manderlay. Romans över klassgränserna står på menyn: den som kommer underifrån benämns inte vid förnamn och förväntas stå i tacksamhetsskuld till den noble aristokraten som så storsint öppnar sitt hjärta för en ack så enkel knegarflicka. Men där Hitchcock är stilistiskt sträng är Wheatley slapp och, i de mer intressanta stunderna, anakronistisk.

För att göra filmen till sin egen lägger Wheatley till ett explicit skräcklager som inte ingår i 1940-versionen. Det visas genom snabba mardrömslika visualiseringar om Rebecca i en röd klänning och via suggestiva drömsekvenser. I en av sekvenserna visas ett helt hov, i slutna händer, som skanderar “Rebecca” gång efter annan med ondsinta blickar och färgfilter lånade från Dario Argento. Det tillför en dimension av drypande sleaze som finns mellan raderna i originalfilmen och anknyter till Daphne du Mauriers skräckförlaga.

Det finns en charm i den anakronistiska oförutsägbarheten, Wheatleys genrerötter får komma till sin rätta, men känns också malplacerad i en mikrovärmd snabbmatsversion av en regelrätt klassiker. Några minuter av inspiration kompenserar inte två timmar med Armie Hammer som leker överklassbritt och Wheatley som lajvar Hitchcock. 

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."