Jasmila Žbanićs krigsdrama Quo vadis, Aida? är en både sober och uppslitande skildring av de ödesdigra dagar i juli 1995 som idag är kända som Srebrenicamassakern. Genom FN-tolken Aidas (Jasna Đuričić) ögon får vi i breda drag ta del av en tidslinje som tar sitt avstamp FN-styrkornas tandlösa ultimatum mot de bosnienserbiska styrkor som bara dagar senare, under general Ratko Mladićs (Boris Isaković) ledning, intog staden Srebrenica och drev mellan 20 och 30 tusen bosniaker på flykt.
Av de flyende får bara en bråkdel plats på den närliggande FN-anläggning där Aida arbetar. Kvar bland den resterande massa som strandas utanför inhägnaden finns hennes make och ena son vilka hon desperat kämpar för att föra i säkerhet. Att Aida försöker utnyttja sin befattning som FN-styrkornas tolk innebär självklart en intressekonflikt som är en nyckeldel i filmens drabbande narrativ. En annan är Aidas maktlöshet just i egenskap av att vara tolk. Som översättare är hon inte mer än budbärare i ett hav av skenförhandlingar och tomma löften, där den moraliska kompassen redan fallerat på högre ort.
Genom att hålla Aidas blick blir hon filtret genom vilket Žbanić skildrar det fasansfulla folkmord som krävde över 8000 liv. För vi får egentligen inte låna Aidas ögon lika mycket som händelserna speglas i dem. Fokuset på person erbjuder både nyans och effektiv avgränsning. Đuričićs uttryck rymmer desperation, bävan, och kanske framförallt ögonblicklig förfärad tvekan inför översättningen av fraser som klingar allt mer ihåligt och mindre betryggande ju närmare avgrunden vi kommer. Men också lika tillfälliga stunder av hopp och respit. Det är ett djupt mänskligt porträtt som förankrar en blytung och hjärtskärande filmupplevelse från vilken det blir omöjligt att slå bort blicken.
Bortom den personliga tragedin är lite det filmen också handlar om. Att vi till skillnad från filmens gängliga FN-soldater inför den pockande katastrofen aldrig får se bort, om så ens i vanmakt.