Quills

Markis de Sades gästspel på vita duken är ganska få. Det enda exemplet som jag kan komma på är är Benoit Jacquots [I]Sade[/I] från förra året. Och möjligen Pasolinis Salo - fast den handlar inte om de Sade själv utan är bara inspirerad av hans bok [I]Sodoms 120 dagar[/I]. Varför det förhåller sig så kan man bara spekulera om. Men förmodligen har de mer marknadsanpassade filmbolagen ännu inte hittat ett sätt att komma runt det faktum att de Sades liv innehåller en rad ganska svårsmältbara element. Han låter sig helt enkelt inte användas till en traditionell skildring av ett levnadsöde. Därtill är hans obehagliga drag alltför påfallande. Hur mycket samtidsfilmen än har kommit att tänja på etiska, moraliska eller för den delen sexuella gränser är de Sade fortfarande, tror jag, för kontroversiell. Detta har Philip Kaufman förstått. Redan i [I]Henry och June[/I] ville han visa att sexualiteten är en gränssprängande, frigörande kraft bortom all redlighet och moral. Det kontroversiella elementet hos de Sade utgör med andra ord en tillgång snarare än ett hinder för Kaufmann. Baserad på Doug Wrights pjäs berättar [I]Quills[/I] om markis de Sades sista dagar på mentalsjukhuset Charenton i början av 1800-talet med Geoffrey Rush som den sexuellt tygellöse libertinen. Inspärrningen skall tjäna det terapeutiska syftet att medelst skrivandet rena markisens medvetande från dess smutsiga innehåll. Vad Charentons godtrogne föreståndare abbé Coulmier (Joaquin Phoenix) emellertid inte vet är att markisen också regelbundet smugglar ut sina texter genom den vällustiga tvätterskan Madeleine (Kate Winslet) för publicering på den fria marknaden. Kaufmans tekniska handlag är kompetent och säkert. Stränga geometriska bildkompositioner och ett stundtals ganska kallt foto bidrar till att ge filmen en kylighet som kontrasterar mot det flammande begär som markisen kanaliserar genom sina skrifter. Dessvärre lovar filmen i stort mer än den levererar. Den vill vara en lagom ond fantasi men dess svärta visar sig vid närmare påseende bara vara fernissa ägnad att kittla men inte beröra åskådaren. Det blir lite som tortyr med flugsmällare. Sexualitetens mörkare, mindre försonande sidor kommer aldrig till något intressant eller ens övertygande uttryck, vilket kanske främst beror på att Rush gör en ganska rumsren om än anarkistisk markis. Som en underström genom [I]Quills[/I] löper idén att även om inte den verkligt effektiva konsten med automatik förutsätter faran så blir den impotent om den vägrar omfatta farans möjlighet. Problemet med filmen är dock att den tillber mörkret samtidigt som den försöker slå an en mänsklig ton, varför filmen aldrig når de avgrundsdjup i den mänskliga själen som den stundtals utlovar. [I]Quills[/I] tillhandahåller vägbeskrivningen till, men inte så mycket som gläntar på dörren till det mänskliga medvetandets grovsoprum.