Det tog ett tag att komma underfund med Paul Thomas Andersons fjärde långfilm. Efter dödsfixeringen och de rent bibliska berättargreppen i [I]Magnolia[/I] har den 33-årige regissören nu förflyttat sig till andra änden av genrespektrat, och tagit sig an den romantiska komedin. Eller rättare sagt, romkom-genren som den ser ut efter att den processats genom den Andersonska hjärnan. Här berättar han den osannolika kärlekshistorien om när den neurotiske och socialt stympade Barry Egan blir uppraggad av en av sina systrars vänner. Men den skira romantiken garneras med svart humor, förnedrande familjeförhållanden, okontrollerade raseriutbrott och misslyckad telefonsex. Storyn i sig är på det hela taget rätt löst sammanfogad, rentav tunn på sina ställen, och det verkar som om manusskrivandet den här gången varit en sorts intellektuell avkoppling för upphovsmannen. Men just där, i det på ytan anspråkslösa, känns ändå Anderson ovanligt personlig, och han blottar en ny sida av sig själv.
Paul Thomas Andersons filmografi är fylld av män som kämpar med sin manlighet och mansroll. Uppenbara exempel är förstås Dirk Diggler vars hela självkänsla är koncentrerad till hans gigantiska penis i [I]Boogie Nights[/I], eller den peppande mansgruppen i [I]Magnolia[/I] med sin slogan "Respect the cock... and tame the cunt". Barry Egan i [I]Punch Drunk Love[/I] har andra typer av problem, men känner sig lika obekväm i sin identitet som man, som hans blå kostym skär sig med den sjaskiga lagermiljö han jobbar i. Adam Sandler spelar Barry som om han vore besläktad med skådespelarens vanliga retarderade fån, men visar också en sårbarhet, bräcklighet och vrede i rolltolkningen som Sandler aldrig har kommit i närheten av tidigare. Barry är en kuvad man, ständig på sin vakt på anfall från en hotfull omvärld. En familjemiddag utvecklas till en psykningstät tortyr där Barry är ett enkelt byte för sin välartikulerade klan av hyenaliknande systrar, som aldrig tänker se honom som något annat än en liten pojke. Kanske är det som motvikt till dem som Barrys kärleksintresse Lena är tyst nästan hela filmen. Hennes intresse för den kufiske Barry förklaras bara med refrängen i filmens "ledmotiv": he needs me, he needs me, he needs me, he needs me, he needs me, he needs meeeeeeeeee.
Den nye, avslappnade Anderson tillåter sig själv att experimentera och leka med filmmediet, framför allt på ljudsidan. Genom musikfragment, cocktailmusik och spridda toner gestaltas Barrys skeva syn på världen. Filmens musik är hans inre soundtrack som ofta betonar helt andra saker än det som syns på duken, och som rent känslomässigt jobbar emot de bilder vi ser (killen är ju som sagt lite autistiskt paranoid).
Det är en skör, sned och vriden film, precis som dess huvudperson - men svår att inte falla för.Punch Drunk Love
Skådespelare:
Regi:
