Handlingen i Prisoners of the Ghostland är förbluffande simpel, men också knappt greppbar. I ett söndertrasat feodal-Japan har bankrånaren Hero (Nicolas Cage) blivit tillfångatagen. För att bli fri behöver han hämta hem den bortrövade Bernice (Sofia Boutella) inom några få dagar, annars smäller det. Bokstavligen. Bernices pappa är en skogstokig gangsterfigur (Nick Cassavetes) som tvingar på Hero en läderdräkt med sprängdeg insydd vid hals, armar och pung.
Men för att det ska bli en film behövs fler komplikationer. En diffus förbannelse ligger över Bernice, vilket både förlamat henne och stulit hennes röst. Varför? Hur? Ingen vet. Men ännu mer talande: ingen bryr sig. Filmen är överbelamrad med snabbt nedrafsade idéer som i stunden känns fräsiga. Det ger en film som är en blandning av fantasy, spaghettivästern, samurajer och neon. Och så några zombies i förbifarten när man ändå håller på. Inslagen ägnas ingen eftertanke eller direkt funktion för filmen mer än, va fan, det kan väl vara kul.
Det finns en viss, men snabbt försvinnande, charm i Sonos energiska pröva allt på en och samma gång-mentalitet. Den blir betydligt mindre långlivad i och med att hantverket håller låg nivå. Fotot är provocerande i sin digitala platthet och musiken saknar karaktär. Filmen hade desperat behövt vara roligare eller mer spännande eller mer provokativ. I stället är intrycket att rullen gjordes på en kvart och att Sono, som under förra decenniet snittade cirka 2 filmer/år, redan börjat tänka på nästa.
Läs även: Släpp ut Nicolas Cage!
