Släpp ut Nicolas Cage!

David Weiss 07:33 20 Sep 2021

Med kommande filmer som den kritikeromhuldade Pig och den skogstokiga Prisoners of the Ghostland så tar Nicolas Cage åter plats i relevansens varma sken. En återkomst till ett mer uppmärksammat sammanhang som fick sin början redan med Mandy (2018). 

Huruvida Nicolas Cage är bra eller dålig på sitt yrke har det tjatats om i flera decennier. De som uppskattar Cage laddar ofta argumentationen med några av hans creddiga titlar, som bröderna Coens Arizona Junior (1987) och Spike Jonzes Adaptation. (2002). Medan motargumenten snabbt fylls med de halvdussin obskyra filmer han deltar i varje år. Exempelvis skriver Caryn James (New York Times) att Cages insats som den urspårade Peter Loew i den absurda vampyrkomedin Vampire’s Kiss (1988) är “kaotisk och självupptagen” och sabbar hela filmen. Men vem hade brytt sig om Vampire’s Kiss om inte Cage levde rövare?  Den intressanta frågan vore istället: spelar det någon roll om han är en bra skådespelare? 

Det finns två ytterligheter i hur Cage beter sig framför kameran. Den ena är en stram less is more-stil som ibland dammas av när karriären behöver en nystart. Ett uttryck som är lätt att relatera till och ta på allvar. Den andra är utåtagerande, spattig och gallskrikande. En typ av spel där tonlägets stabilitet inte går säker inom loppet av en och samma mening. Väntar en tokig röst, lökigt skämt eller utbrott i nästa bisats? Ingen vet.

Cages karriär inleddes med en perifer roll i Häftigt drag i plugget (1982) och hans efterfrågan har under de efterföljande årtiondena ständigt gått upp och ner. Sen den gotiska sydstatstragedin Joe (2013), där Cage har murrigt skägg och försöker behärskat hålla sina demoner i schack, hade Cage hamnat i skymundan. Filmen, där Cage lågintensiva spel har ett rakt släktskap med Marlon Brandos tidiga roller, ledde inte till mycket mer än en minnesvärd prestation. Återkomsten uteblev. Men för den som uppskattar Cages bipolära tonskiften och hans nästan militanta larvighet så bjöd femårsperioden mellan Joe och Mandy på några högt skattade guldkorn. I thrillern The Trust (2015) spelar han en lönnfet och korkad polis som ska planera en kupp som bara kan gå åt helvete, han dyker upp som skrupellös före detta fängelsekund i Paul Schraders bindgalna Dog Eat Dog (2016) och når tramsighetens högsta märke som guds utsända soldat i jakten på Bin Laden i Army of One (2016). Filmer som kanske inte är särskilt givande, viktiga eller ens lyckade. Men de är fnissiga och underhåller på överraskande sätt. I stället skulle det behövas en kvävande och fullproppad genrepastisch i Mandy för att folk med måttligt Cage-intresse skulle bry sig igen.

Red (Cage) och Mandy (Andrea Riseborough) delar ett idylliskt, hippeanstruket liv. Red jobbar inom skogsbruket och livet flyter stillsamt på, tills dess att en mordisk kult får syn på Mandy. Blod spills, hämnd ska utkrävas. Filmen, regisserad av Panos Cosmatos (Beyond the Black Rainbow (2010)), är så estetiskt överdådig att knappt något syre får plats. Den är fullsmockad på starka, uppmärksamhetskrävande stilistiska drag, som elektronisk spänningsmusik, ögonbrännande ljussättning och utsmetade färger. För att kunna bryta sig igenom allt kladd behövs någon med en stjärnas utstrålning, Cage passar utmärkt och räddar det som räddas kan.

Red klär sig i baseballtröjor och slittåliga jeans som vilken amerikansk knegare som helst. Han är helt och hållet nöjd med sin tillvaro och Cage lyckas med små medel fånga karaktärens initiala belåtenhet över sin plats i livet. Men till skillnad från rollen i Joe, en film som är stöpt i mumlande allvar, låter inte Red tragedin fåra sitt ansikte och ögonen att sjunka in. Han reagerar i stället med känslorna utanpå.

 

"Mellan flåsandet och klunkarna stöter han fram otyglade ilskevrål"

 

Tragedin, när en taggtrådsbunden Red tvingas se på när Mandy bränns ihjäl i en brutalt sadistisk scen, följs upp av att Red tar in traumat han just gått igenom. Han stapplar in i ett badrum med gräsliga brungula tapeter i jordiga strumpor, kalsonger och tigertröja. Sorgen och ilskan väller över honom. Händerna är blodiga och han börjar halsa sprit. Mellan flåsandet och klunkarna stöter han fram otyglade ilskevrål. Vrål som snabbt förvandlas till skrikgråt.

Skådespelet är en intressant mix av de två tidigare nämnda extremerna i Cages varierande spelstilar. Den högburna sidan bidrar med stringens i hur känslorna ändras stegvis, medan det mer egensinniga uttrycket för med sig ett extrovert spel när han vrålar ut sina känslor, snarare än nobelt förtrycker dem. 

Sista scenen i filmen ringar in en faktor som är betydande för Cages långlivade popularitet: det ikoniska minspelet. Efter en blodtörstig våldsodyssé, vars logik är hämtad från TV-spel med svårare och svårare boss, sitter Red ensam kvar i sin bil. Ansiktet är nersmetat med blod, ögonen stora som tallrikar och flinet vridet bortom igenkännlighet. Ett oförglömligt ögonblick och hans förmåga att göra bisarra grimaser har sedan länge garanterat honom internets kärlek. 

Nästa stora roll var i Richard Stanleys återkomst med Color out of Space (2018). Om Cage karriär fluktuerar så är det ingenting jämfört med det forna underbarnet Stanley. Redan som 24-åring sågs han som en ny spännande röst inom smal auteurfilm efter den futuristiska debuten Hardware (1990). Framtiden skulle bli hans, i stället blev det ingenting. Efter Dust Devil, som hade premiär i Cannes 1992, skulle karriären trappas upp. Nyinspelningen av The Island of Dr. Moreau (1996), med både Marlon Brando och Val Kilmer, stod på tur. Han hade knappt hunnit börja jobba innan han blev sparkad och debaclet har senare porträtterats i Lost Soul: The Damned Journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014).

Color out of Space, baserad på en förlaga av den kosmiska skräckens främste uttolkare H.P Lovecraft, handlar om en familj om fyra som lämnat stan för att leva på en avlägset belägen lantgård. Vardagen är gemytlig tills dess att ett asteroid-liknande föremål störtar ner på deras ägor. Asteroiden visar sig med tiden ha metafysiska egenskaper som påverkar allt och alla i dess närhet.

Till en början lurar filmen en att tro att den kapitaliserar på Stranger Things-vågen och oförblommerat omfamnar åttiotalsnostalgi. Men till och från under den småputtriga inledningen, tonårsbarn som gnabbas och ett mysterium som ospektakulärt snart ska lösas, kan man se glimtar av stissig galenskap. Cages spel är till en början inte särskilt normbrytande. Hans Nathan är en familjefar i gubbkläder som bär avväpnande glasögon. Men han älskar också sina alpackor, som han stolt torgför som “framtidens djur”. Stanley använder publikens förväntningar om den tokiga Cage till sin fördel. En Cage-karaktär som älskar alpackor kommer hitta på vansinniga upptåg förr eller senare. Oavsett hur tråkiga hans kläder är.

Under andra halvan, när asteroiden vänder världen upp och ner, förvandlas filmen till en atmosfärisk skräckrulle i stil med Annihilation (2018). Nära asteroiden luckras även beteendemönster upp och då, då försvinner lager efter lager av gubbkläder. Nathans rätta jag träder fram, som hellre skulle klä sig i ormskinnsjackor än beiget. Cages spel, som hittills varit konsekvent, når motsatsens extrem. Tonläget går inte ens säkert inom en och samma mening.

I filmens bästa scen får Cage härja fritt. Asteroidens krafter har börjat göra det uppenbart att saker och ting barkar åt helvete, men publiken ligger före karaktärerna. Den självförsörjande Nathan är överlycklig över årets skörd av persikor. Frukterna är stora som handbollar. När han tar den första efterlängtade tuggan spottar han genast ut fruktens kött i slasken. De metafysiska krafterna från asteroiden har fått persikorna att, på samma gång, växa sig stora samtidigt som de ruttnat. Han har innan tuggan med lugn röst berättat för sin fru att han visst har fixat antennen. Men nu klättrar ilskan. I snabb procession sätter han tänderna i frukt efter frukt efter frukt. Varenda en smakar skit.

Cages spel när han inser att hela skörden är bortkastad är ett strålande exempel på varför det är så förbannat roligt att följa hans karriär. Han lägger sig till med en röst som är direkt hämtad från hans bisarra paradroll i Vampire’s Kiss. Rösten går i en ljusare och gnälligare tonart än tidigare. Han börjar därefter prickkasta persikor ner i en soptunna medan hans förbryllade fru desperat försöker få kontakt med honom. Men det räcker inte med distansskytte för Nathan. Det vore för nedtonat. Persikorna ska dunkas ner i korgen.

Scenen lyfter fram styrkan i Cages obehärskade spel. I rätt sammanhang ger den en nerv som både finns scen för scen, men också på ett metaplan. Man sitter på helspänn och undrar: när kommer nästa oväntade infall? På ett metaplan väcks en nyfikenhet vilken roll han kommer lyfta in härnäst.

En liknande spänning finns i Sion Sonos Prisoners of the Ghostland. Med Sono (Love Exposure (2008) och Cold Fish (2010)) bör man vara förberedd på snedvridna och koksade genreblandningar. Cage spelar Hero, en hårding i skinnjacka. Han har lädrig hud, svartfärgat hår och raspig whiskeyröst. Filmen är förrädiskt enkel i sitt upplägg. Hero behöver hitta och föra tillbaka en gangsterboss dotter inom några dagar, annars exploderar både armar, hals och pung. Karaktärstypen, som skulle kunna ha snubblat ut direkt från en rökig MC-pub, är bekant för Cage, han har spelat den många gånger förut (bl.a. i Drive Angry (2011)). 

Heros dräkt har strategiskt insydd sprängdeg och filmen smälter samman western och fantasy på ett udda sätt. Med de ingredienserna närvarande vibrerar förväntningarna i luften. När kommer Cage brisera? Kommer galenskapen nå tidigare otänkbara nivåer?  Men förutom några få avväpnande infall håller sig Cage i skinnet. Det är i sig kanske ännu mer förvånande än om han hade släppt alla hämningar. Trots att kavalkaden av underligheter uteblir så ger det ändå en extra spänning.

Med kommande Pig, som beskrivs som eftertänksam och sober, staplas de positiva omdömena på hög. Cages insats beskrivs bland annat i Simran Hans (The Guardian) recension som tystlåten, nobelt vis och att regissören Michael Sarnoski på ett intelligent sätt undergräver Cage stjärnpersona. Tom Robey (The Telegraph) fyller på: “Anyone who’s been keeping faith with Nicolas Cage, through all his career’s snaking cul-de-sacs and mad escapades, has a tremendous reward in store when they sit down to Pig.” Filmen kommer förmodligen köpa Cage extra tid i strålkastarnas heta ljus. 

Jag hoppas att han utnyttjar möjligheten till att pressa sin egna stil så långt det bara går. Cage kan spela efter spelets regler. Han är tillräckligt skicklig för att beröra på ett finstämt sätt. Men det råder ingen brist på inkännande och drabbande skådespelare. Michael Shannon eller Matthew McConaughey skulle kunna göra Joe lika bra, eller förmodligen ännu bättre, än Cage. Men det finns ingen annan som ens försöker åstadkomma det Cage lyckas med i Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009). När en eldstrid blossar upp, efter att en droguppgörelse har skitit sig, vrålar Cages korrupta polis Terence order till knarklangarna runtom honom: 

“Shoot him again… his soul is still dancing!”

I langarnas ögon ligger en död konkurrent på golvet framför dem. I Terence ögon breakdansar samma konkurrent med sällan skådad frenesi. Han behöver alltså skjutas igen.

Utan Cage skulle scenen inte fungera och hans destabiliserande lynnighet behövs i filmvärlden. Annars riskerar någonting värdefullt att gå förlorat. Jag bryr mig inte om det kvalificerar honom som en bra skådespelare eller inte.

Pig har svensk biopremiär den 24 september.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!