Jag minns att jag som liten en gång sa till min pappa att jag önskade att alla filmer skulle vara svart/vita. Förmodligen berodde det på att de gamla klassikerna doftade jul och regnmatiné, de var trygga, naiva och hade en magi som kändes verklig. När jag nu ser en nyinspelning av en av favoriterna från 1947, Ängel på prov, längtar jag åter tillbaka.
Det beror framför allt på att den nya versionen av berättelsen om ängeln som gör mer skada än nytta när han försöker hjälpa en präst och dennes hustru saknar allt det som jag älskade i originalet. Sagoskimret är borta, ersatt av en kallt beräknande upprapning av allt som Hollywood tror ska locka åskådare till biosalongerna. Vi har en vacker och omåttligt populär sångerska som (fortfarande) tyvärr inte kan agera, ett oräkneligt antal gulliga barn, en ung och muskulös präst med ett hjärta av guld, en ängel som är så där lagom mänsklig och en ond man som omvänds. Varenda replik är ackompanjerad av stråkar och änglakörer - ibland försiktigt hummande, ibland bombastiskt bräkande som ville de övertyga oss om att Gud Fader själv har producerat filmen.
När eftertexterna äntligen börjar rulla, har jag en otäck bismak i munnen - som om jag i dryga två timmar hade blivit tvångsmatad med en blandning av sockervadd och engelsk konfekt. Denzel Washington sliter för att liva upp den döda intrigen, men förgäves. Den enda egentliga behållningen är Lionel Richie som den oerhört slemmige barpianisten Britsloe, men han är å andra sidan inte med längre än några minuter. Mitt omdöme kan ha grumlats av de ljudliga snarkningar som genom hela filmen utstöttes av kvinnan i raden bakom mig - förmodligen mest beroende på att jag gärna hade gjort henne sällskap för att kunna drömma mig tillbaka till filmens gyllene år, då magin var på riktigt.
The Preacher's Wife
Skådespelare:
Regi:
