På film tycks det alltmer sällsynt att åldras med värdighet. I stället tacklas kriser med med en klämkäck klackspark. Sviktande hälsa eller att barn och barnbarn kanske inte längre hälsar på blir gärna förevändningen för glättig feel-good och floskler av typen “det är aldrig för sent”. En livsbejakande men på film lätt åderförkalkad livsåskådning. Ta till exempel nya komedin Poms - dansa för livet, där ett gäng pensionärer på ett luxuöst äldreboende i Georgia bestämmer sig för att börja med cheerleading. Låter det lite smetigt? Kanske lite gjort? Det är det också. Men varken fantasibrist eller artros kan hindra de här krutgummorna från att vifta med pom poms i peppiga montagesekvenser.
Filmens huvudperson Martha, spelad av Diane Keaton, går att föreställa sig som en förlängning på titelkaraktären i Annie Hall, för vem det såklart skitit sig med alla Alvy Singers och andra självcentrerade karlslokar. Det blev aldrig några barn och inte heller någon partner att åldras med. Därför lämnar hon vad vi får anta är ett älskat Manhattan för att dö i fred på äldreboende när cancern blvit ett slutgilitgt faktum. Men i stället för en lugn tillvaro bland trimmade häckar och perfekta gräsmattor bestämmer hon sig för att tillsammans med sin påflugna granne Sheryl (Jacki Weaver) carpa lite diem, bryta lite normer och förverkliga ungdomsdrömmen om att bli cheerleader.
Det hela är såklart oförargerligt. Men ett särskilt trött utförande hanterar komedi som allvar utan nämnvärda finesser, och många situationer känns som upphittade på en återvinningscentral. Likvakor crashas, elaka hejarklacksledare sätts på plats och tillknäppta tanter får svära och släppa loss. Materialet är helt enkelt ovärdigt Keaton och hennes annars begåvade trupp, som även inkluderar Pam Grier och Rhea Perlman. Om det här, eller förra årets Book Club, om en senior bokcirkel vars självförverkligande består i att läsa 50 nyanser av honom, är den nya pensionärsfilmen blev min åldersskräck just reell.
