Pojken som gick baklänges

Danske Thomas Vinterbergs Festen är en på alla sätt välgjord och stark film. En av dess absolut största förtjänster var att filmens konstruktion inte på något sätt sken igenom: det vi såg var verklighet, en smärtsam men samtidigt svart underhållande sådan och skådespelarna agerade på ett suggestivt, naturligtvis vis som allvarligt fick oss att begrunda och sörja den teatrala påverkan som ständigt görs sig påmind hos det svenska skådespelarkollektivet. I denna kortfilm från 1994 gäller tyvärr de motsatta förhållandena. Historien om en liten pojke som förlorar sin storebror i en olycka, och som i försök att få tidsflödet att vända riktning börjar gå baklänges, är på pappret en god och känslostark berättelse, men bara just där. När Vinterberg försöker få liv i pojken och hans lätt underliga föräldrar tar det nämligen stopp. Barnen tvingas, precis som i mången amerikansk film, att stappla fram i en vuxen vokabulär och den lille huvudrollsinnehavaren kämpar med att göra ett tillrättalagt och föredömligt sorgearbete trovärdigt. Och de där scenerna med "tokigt" puttrande, bohemiska danskar har vi sett till döddagar. Således ett verk som trots sitt liknande tema befinner sig ljusår från Bröderna Lejonhjärtas division, och självklart även långt från Festen. Vinterberg har onekligen lärt sig en hel del på fyra år. Filmen visas i Zitas serie Kort & gratis och eftersom biljetten sålunda är dig given finns det ändå anledning för den riktigt filmintresserade att ta del av hur det kan se ut i början av en karriär. Det är först i denna insikt, att man alltid kan börja om, som kortfilmen och dess undertext går hand i hand.(30/10 - 12/11, på biografen Zita i Stockholm).