Pojkarna i mitt liv

"Är det här vinterns chick-flick?" grymtar en recensentkollega åt en ung kvinnlig journalist i hissen efter pressvisningen. Frågan är inte hämtad ur luften - en film där huvudpersonen blir gravid vid 15 års ålder, kämpar sig igenom ett äktenskap med en narkotikaberoende man och på egen hand uppfostrar sitt barn borde ju innehålla vissa möjligheter till identifikation. Framför allt när det alltid är glest med intressanta kvinnokaraktärer på biorepertoaren. Så synd bara att [I]Pojkarna i mitt liv[/I] inte är särskilt bra. Beverly, filmens huvudperson, har ett mantra som hon myntar nästan redan innan hon fött sin olämpligt tajmade son - "vi ska ta oss härifrån". Som ung kvinna med stora och egotrippade ambitioner blir hemmafrutillvaron snart för trång. Hon gör upp planer och drömmar om studier och ett bättre liv som gång på gång krossas. Men trots motgångarna och katastroferna fortsätter Beverly att kämpa för ett bättre liv. Någon riktigt bra mor blir hon däremot inte, självupptagenheten styr henne och istället för vanliga födelsedagspresenter så ger hon till exempel sin son prestationsångestframkallande nedskrivna planer för hur hans liv ska utveckla sig. Större delen av Penny Marshalls film (hon har tidigare gjort filmer som [I]Big[/I] och [I]Uppvaknanden[/I]), avhandlas med en svart humor som passar huvudrollsinnehavaren Drew Barrymore utmärkt. Barrymore har annars en extremt tuff uppgift i filmen, att gestalta Beverly från 15 till 35 års ålder - från småbarnsmamma till konflikterna med en vuxen son. Att hon inte fixar jobbet syns tydligast när rollen är mindre komedi och mer drama - och framför allt i scenerna med den 20-årige sonen (spelad av Adam Garcia som i verkligheten är två år äldre än 26-åriga Drew Barrymore). Eftersom den relationen utgör filmens egentliga kärna så kapsejsar hela bygget. Barrymore gapar och flämtar som en fisk på land, men det här är en uppgift hon ännu inte är mogen. Dessutom, kan man få slippa enkla livssanningar som "kvinnor gör vad som helst för dig, om du bara vågar be dem om hjälp". Åtminstone i vad som är meningen att vara en tjejfilm.