"Tv-spelsfilm" klingar knappast kvalitet, men liknar en änglakör i jämförelse med det filmburna giftet som stavas "Adam Sandler". Bortsett från några lugnare stunder i talangers regi (Paul Thomas Anderson, James L Brooks, Judd Apatow) är hans fräna signaturmedley av förvrängda bebisröster, slappsexistiska oneliners och försök till gulliga minspel så frånstötande att en tv-repris av Waterboy kan få den mest skräpkulturella slackern att vilja skrubba rent skärmen och bada ögonen i clear eyes.
Därför var det med viss rädsla som jag tog mig an Pixels, en storfilm som alltså är ett slags tv-spelsfilm med Adam Sandler i huvudrollen. Det värsta av allt? Den oheliga alliansen är inte utan sin charm.
Som om det inte vore nog med charmiga 8-bitsförtexter, följt av en prolog som tar oss till tidiga åttiotalets arkadhallar, är denna nostalgifest dessutom regisserad av Chris Columbus, en av vår tids mest oskuldsfulla familjeunderhållare med Ensam hemma, Mrs Doubtfire och de första två Harry Potter-filmerna på sitt fläckfria samvete. Godhet möter ondska när Columbus närmar sig materialet som en äventyrsfilm för hela familjen, en helyllefasad vars glättiga John Williams-covers får cykeln att lyfta innan stämningen saboteras av en livstrött Adam Sandler.
Här spelar han Brenner som i ung ålder var ett spelgeni ämnat för MIT, men istället slutade som frånskild elektronikinstallatör med extrakilon dolda under en pösig pikétröja (Sandlers klassiska ordinary joe-kostym). 1982 var han några få joystickryck från att bli världsmästare i Donkey Kong, men förlorade och förnedrades i ett mästerskap som bevakades av Guinness Rekord-representanter och spelades in av NASA för att skickas vidare i en rymdkapsel. Meddelandet kom till slut fram, men rymdvarelserna tolkade pixelstormen – rymdskepp, missiler, hammare och högljudda slag – som en krigsförklaring. Eller åtminstone ett spel på liv och död.
Plötsligt är spelskills det enda som kan rädda världen. Det nalkas alltså nördarnas revansch när Brenner leder jordens trupp, bestående av dumsnälla vapendragaren tillika USA:s president Cooper (Kevin James), deras konspirationstokige barndomsvän Ludlow (Josh Gad) samt fienden från förr, den kortväxte Donkey Kong-mästaren The Fire Blaster (Peter Dinklage). Dessutom kärar Brenner ner sig i Violet (Michelle Monaghan) som efter en flaska vin i en walk-in closet visar sig vara en löjtnant som spelar en nyckelroll i kriget mot utomjordiska spelfigurer. Vilket sammanträffande!
Här finns de typiska elementen för en Sandler-rulle: den manliga blicken, det grabbiga tilltalet, den ohämmade sentimentaliteten samt den illamatchande elaka humorn som liknar högstadiemobbing. Det som får Pixels att sticka ut är hur den mulna framgångsformeln kryddats med en kvinna i maktposition och en påkostad, effektspäckad skrud som satsar på för mycket av allt. Därför blir det både roligt och tråkigt, skitstövligt och mesigt, unket och låtsasprogressivt, amatörmässig och superslickt – allt på samma gång i en motsägelsefull mix som är märkligt fascinerande. Om inte annat som ett ängsligt försök att uppdatera en medelålderskrisande komikergigant.
