Den rufsiga Robin (Nicolas Cage) och hans älskade gris letar och säljer tryffel till lyxgrossisten Amir (Alex Wolff). Svampen är hiskeligt dyr och det tar därför inte särskilt lång tid innan ett gäng skurkar kommer och lägger beslag på den fyrbente kamraten.
Upplägget i debutanten Michael Sarnoskis Pig kan lätt låta som en parodi på John Wick (2014). Gris försvinner, ska hämtas hem och Robin skyr inga medel. Men filmen är lika mycket ett eftertänksamt relationsdrama som hämndthriller.
Medan handlingen rusar fram blottas Robins inre. Cage spelar karaktären som intelligent och ytterst närvarande, trots att han sen länge kastat in handduken. Levnadsglädjen har försvunnit efter otaliga tragedier. Amir, som egentligen har en förhållandevis liten roll, är välskriven som wannabe-storfräsare. Men det är bara en illa uppburen fasad, egentligen söker han bara desperat efter sin pappas acceptans.
Filmens sämre tendenser kommer fram när matlagning ska skänkas en nästan religiös aura. Robin minns “varenda gäst han serverat, varenda rätt han tillagat”. Förgudligandet av att laga mat är bara några få plattityder från pekoral och delar svaghet med många moderna matlagningsprogram.
Men filmen lyckas för det mesta balansera thrillerns inneboende krutdurk med finstämda kvaliteter. Det lågmälda är inte per automatik bättre eller sämre än en högljudd thriller, som Pig lätt hade kunnat vara. Det som gör filmen egen och minnesvärd är att den är både och. En kompromiss som, för det mesta, fungerar oväntat väl.
Läs även Släpp ut Nicolas Cage!
