Ungrarna Kata Wéber (manus) och Kornél Mundruczó (regi) rivstartar sin första engelskspråkiga film med en lång och effektivt koreograferad tagning på en förlossning. Kameran rör sig svajigt efter den blivande modern Martha (Vanessa Kirby) och hennes uppassande partner Sean (Shia LaBeouf). Värkarna kommer allt snabbare och en barnmorska (Molly Parker) anländer. Kameran panorerar också allt häftigare. Till viss del av scentekniska skäl, men med en självklarhet och precision som nästan framkallar illamående. Det är en intensiv, för att inte säga nagelbitande inledning. Och ingenting jag skulle rekommendera någon havande. Särskilt som barnet inte överlever.
Filmen som tar form kring parets trauma är dock långt ifrån lika slagkraftig även om Kirby och LaBeouf utför sina respektive sorgearbeten med bravur. Martha famlar efter något slags kontroll genom att gå emot sin familj, och särskilt sin kontrollerande mamma (Ellen Burstyn briljerar). Den nyktra missbrukaren Sean försöker å sin sida koncentrera sig på en rättsprocess mot barnmorskan, men det dröjer inte länge innan han fyller termosen med en kvarting whisky inför morgondagens arbetspass.
Brobygget Sean arbetar på får agera återkommande symbolisk relief och tidslinje. Till skillnad från hur brofästena skjuter ut mot varandra för att med tidens gång mötas i mitten glider Martha och Sean isär. Snart isolerade i varsin sorg. Deras smärta pockar hela tiden trots att filmen flera gånger tappar fokus. Inte minst på grund av den häxjakt på barnmorskan som i bakgrunden spelas upp i media.
När jag ser Pieces of a Woman är det en sak till som distraherar. Närmare bestämt hur vår tids ombytliga inställning till så kallad cancel-kultur ger uttryck för ideologiska ytterligheter. När vi en svensk twitterbubbla just nu går ronder om rapparen Yasin, som misstänks för stämpling till människorov, återkommer kanske främst mer eller mindre välutvecklade resonemang om verk kontra person. Huruvida vi kan eller ska skilja på de två, hissa eller dissa det ena baserat på det andra. Victor Malm nödgades i Expressen ta till tautologin “är det bra är det bra.”
LaBeouf är ju bra, och särskilt när han spelar strulpellar som här eller i American Honey. Karaktärer vars problem med missbruk eller hållning till sex resonerar med skriverierna om skådespelaren. Efter förlossningen, som ju är filmens tidiga centerpiece, är en av de jobbigaste scenerna i Pieces of a Woman när Sean försöker tvinga en närmast apatisk Martha till sex. Frågan uppstår om LaBeouf här drar nytta av sitt eget rykte (inte minst i ljuset av exflickvännen FKA Twigs anmälan om misshandel och sexuellt ofredande). Om erfarenhet och skandalisering rent av gör honom till en om inte bättre, så i alla fall trovärdigare skådespelare i sammanhanget. Därmed säger jag självklart inte att det legitimerar LaBeoufs privata beteende.
Det är här jag håller med Malm. Det går inte att stryka alla samband mellan verk och person, men de två bör (be)dömas var för sig. Pieces of a Woman faller exempelvis på sin egen konstruktion och mättade symbolik snarare än LaBeoufs medverkan. Snarare är den en tillgång i en konstlad film som lyfts av krispigt ensemblespel.
