The Pianist

Det går inte riktigt att bortse från biografiska fakta. Att [I]The Pianist[/I] troligtvis är en av de sista filmerna om Förintelsen som görs av personer som själva upplevde en del av fasorna. Roman Polanski var bara en liten pojke när andra världskriget tog slut, men det finns tillräckligt många likheter mellan honom och filmens huvudperson Wladyslaw Szpilman för att det oundvikligen påverkar hur man upplever filmen, byggd på Szpilmans memoarer. Polanskis sätt att hantera problematiken är att ta ett steg tillbaka. På ytan är [I]The Pianist[/I] en nästan kall film. Passivt iakttagande, noterande detaljer, men aldrig hemfallande till svulstig känslostorm eller utlevande tragedi. Ja, egentligen får vi inte ens lära känna filmens huvudperson särskilt väl. Så är också Szpilmans roll åskådarens. Av en slump undkommer han godstågen som för resten av hans familj till koncentrationslägret, och genom lyckliga omständigheter blir han åtminstone tidvis gömd och skyddad. Men utanför fönstret till hans gömställe dundrar tragedin vidare, och på bara några meters avstånd kan han följa krigets olika skeden. Den detaljerade skildringen av livet i det judiska ghettot är det som följer med mig längst efter filmen. Inte bara nazisternas utstuderade metoder att successivt frånta en folkgrupp sina grundläggande mänskliga rättigheter och att döda deras motståndskraft genom att vänja dem vid förtrycket. Utan främst för den lågmälda men exakta kritiken mot judarna själva. Skildringen av de judar som arbetade som poliser åt nazisterna, eller skodde sig på den förtvivlade fattigdomen i ghettot. Förtvivlan över att man lät sig kuvas av nazisterna utan motstånd, och de falska förhoppningarna hos de som fullt och fast trodde att USA:s inflytelserika judiska befolkning inte skulle tillåta nazisternas framfart. Till sist, bilderna av människor drivna bortom medmänsklighet, med döda ögon klivandes över lik på gatorna. Endast musiken finns kvar för Szpilman när han förlorat allt. När bara död omger honom och Warzawa ligger i ruiner. Och det är också endast i en kort kärleksförklaring till konsten som Polanski släpper fram en del av sitt känsloregister. Annars är han koncentrerat sammanbiten, fast besluten om att göra en förståelig film om det ofattbara, så långt bort han kan komma från Hollywoods känslomanér.