The Passion of the Christ

Med all hype och hysteri som föregått [I]The Passion of the Christ[/I] blir själva filmen i sig något av ett antiklimax. Visst, det känns helt naturligt och logiskt att den gode Mel blev den förste som gjorde en utstuderad gore-version av Jesu lidande, men i övrigt finns det knappast något nytt eller ens intressant med Gibsons tolkning. Tvärtom. Den uppmärksammade realismen stannar vid öppna köttiga sår, sönderslitna muskler, forsande blod och krasandet av sönderspikade fötter. I övrigt känns det omsorgsfullt arrangerat på ett nästan överarbetat sätt, med ett tablåartat bildspråk som ofta närmar sig måleriet med sina välkomponerade bilder och dramatiska ljussättningar. Fixeringen vid det rent fysiska lidandet är det som gör [I]The Passion[/I] suggestiv. Den omänskliga plågan och lidandet, bestialiteten och föraktet hos de romerska soldaterna och Jerusalems befolkning. Men när det kommer till skildringen av Jesus inre kamp och tvivel blir filmen genast stummare, och nästan kitschig. Som när en bleksminkad androgyn varelse får föreställa djävulen med ormar gömda under särken. Eller hur varenda sceneri ackompanjeras med ett adhd-störigt soundtrack på en mer eller mindre bombastisk skala. För att inte tala om det genomgående missbruket av slo mo-effekter. Till och med en statskyrkesekulariserad svensk som jag har den här historien så djupt inprogrammerad i hjärnbarken att det allra tyngsta maskineriet inte hade behövts användas. Åtminstone inte varenda sekund av filmen. [I]The Passion of the Christ[/I] inordnar sig lydigt i den tradition och omfångsrika Kristus-lore som framför allt den katolska kyrkan omger sig med. Lite är det som om Gibson gjort en film för de redan inbitna fansen, lika försiktig med att stöta sig med kyrkan som, säg, Peter Jackson med Tolkienfanatikerna. I sitt respektfulla förhållande till den katolska traditionen gör Gibson sig också till ett lydigt redskap för densamma. Genom att inte ställa en enda fråga, inte avvika från normen blir Gibsons film en enda lång undervisnings/propaganda/upplysnings/korstågfilm. Mest har den fungerat som en sorts ego-boost för den religiösa högern i USA, som fått ett starkare självförtroende av en film som betonar tradition och eviga värden i en värld där inte ens en amerikansk institution som Super Bowl längre är helig. Därför har filmen också använts som bränsle i snart sagt alla debatter i USA, från gay marriage till arabnoja. Mest känns [I]The Passion[/I] som en barnförbjuden bilderbok om Golgata, gjord av en regissör som varit så mån om att inordna sig i ledet att han blivit osynlig. Tacka vet jag kontroversiell och kompromisslös konst, som [I]Hela kyrkan sjunger[/I].