Episkt obekväma Paradis: Kärlek var Ulrich Seidls första del i trilogin om de olika innebörder ett paradis kan ha för oss. Likt den är Paradis: Tro nästan obehagligt välspelad, så till den grad att man börjar misstänka att det är en dokumentär man tittar på.
Den här gången är det religiös fundamentalism som behandlas. Anna Maria (briljant spelad av Maria Hofstätter) är fanatiskt katolsk, piskar sig själv om kvällarna för att sona för sina synder och har gjort det till sitt uppdrag att göra Österrike till ett troende katolskt land igen. När hon inte jobbar som röntgensköterska knackar hon dörr och försöker omvända vem det än är som öppnar – en tillvaro hon verkar trivas mer än väl i. Men när hennes ex-make, efter en tvåårig frånvaro, återvänder kompliceras hennes liv på fler än ett sätt.
Paradis: Tro är långt ifrån underhållande. Den saknar riktning och lunkar på i sin egen utdragna takt. Men den försöker inte vara underhållande, den försöker placera oss i så många obehagliga situationer att vi konstant ska skruva på oss i biostolen. Paradis: Tro är en studie i hur motsägelsefulla, envisa och vidriga människor kan vara, och hur länge vi orkar vara vittnen till det. Som sådan är den lyckad.
