Teresa lämnar Wien för att semestera i Kenya. Tillsammans med sina väninnor fördriver hon dagarna med att sola och träffa sina unga kenyanska älskare.
Ulrich Seidl vet mycket väl att man inte får peta i sår med smutsiga fingrar. Det kan bli infekterat och komma en massa var. Och ändå är han där och pillar igen. Han låter ingen komma undan utan ligger på scenerna tills den rätta obehagskänslan infinner sig. För här har ni Västerlandet i all sin hänsynslösa naiva vithet. Igenkännbar utifrån en hopplöst flagnande näsa och missklädsam bikinibränna. Men i Seidls Paradis bor det ingen kärlek. För här är alla mänskliga relationer reducerade till en räcka mekaniska transaktioner. Någonstans mellan fri kärlek och prostitution. Och hela tiden står det där en enorm postkolonial flodhäst i rummet som ingen låtsas om. Eller ”Du måste lukta på negrernas hud. Den doften glömmer man aldrig!” som Teresas väninna säger. Här är det aldrig tal om någon jämlikhet mellan damerna och deras älskare. Men Seidl låter för säkerhets skull de exploaterade och exploatörerna ständigt skifta plats. Får vår moraliska kompass att vibrera. Som när Teresa, i baddräkt, försöker passera en grupp hustlers på stranden. Då är det hennes utsatthet som kvinna vi känner. Bara för att strax byta fokus när kvinnorna, berusade av sin nyvunna makt, utnyttjar en man på sitt hotellrum. Deras sexuella frigörelse är på bekostnad av ”den andre”. Nu pillar vi inte på fler sårskorpor.
