Palme

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 14:51 10 Sep 2012

Var man själv befann sig är det första man tänker på när någon känd människa dör. Jag var hemma. Vi hade pilkat. Det var den kallaste vintern på länge. Det handlar inte handlar om narcissim, utan man upphöjs i kollektivets sorg. Ens handlingar och tankar blir kopplade i en kedja med alla det berör. Vi pilkade makrill och Palme blev skjuten, det hör ihop. Någon annan gjorde något annat. Det är kanske det som är funktionen med kändisar – fixstjärnor i tillvaron som knyter ihop folkets anonymitet.

Det går inte nog att överskatta Palme. Men hans reella liv slutade vara intressant när han dog. Martyrdöden är perfekt för det fiktiva berättande, då verkligen per se har försvunnit. Döden är statskotten för myten.

Filmen handlar om Palmes liv och gärningar. Men det mest berörande är nuet, hur tidsandan som han representerade inte syns röken av idag. Att ideologi, idealism och solidaritet just nu är en saga. Att huvudpersonen i sagan flyttade från Östermalm till Vällingby av politiska skäl. Vem gör så idag? Alla unnar sig allt. Individen går före kollektivet, hur vänster hipstern än må vara. Den nyliberalism som föddes på åttiotalet har smugits sig in i alla begrepp, så även socialismen. Varianten på Palme idag är den nyliberala versionen. Det gäller alla kollektiva värderingar, vi lever i en nyliberal feminism, en nyliberal antirasism. 

Men historien om Palme berättar inte bara om en politisk utveckling utan är också en tidsepok som det har gått tillräckligt lång tid för att romantisera, omfamna och kanske revidera. Folkhemmet är så långt borta att det har reducerats till romantik. En stil. En estetik. En rökande idealist från sextiotalet? Vad säger det oss idag?

Distansen som är tid skapar samma estetik som en välutbildad kostymör kan göra med epokromantiserande dramer som Mad Men eller Upp till kamp. Det är sorgligt. Det är ett tecken på att vi lever så väldigt långt borta från Palmeland. 

I filmen finns en passage om när Thatcher kom och sålde ut allmännyttan i Storbritannien, det blir en läskig föraning som berättar om framtiden. Där vi är nu. Sjukhus säljs av en regering som ett barn som spelar monopol. Ingen kommer att göra den här filmen om Reinfeldt om 20 år, ingen kommer att få filmstöd, eftersom SFI kommer att ägas av han som har gjort avkastning på Serafen. CRFN

Genre: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner