År 2003 fick Alexandre Aja ett smärre genombrott med den ultravåldsamma slashern Switchblade Romance. Tillsammans med titlar som Gaspar Noés Irréversible, Clarie Denis Trouble Every Day och Coralie Trinh This Baise-Moi kom Switchblade Romance att kopplas till en “ny, fransk extremitet” av kritikern James Quandt. För honom tycktes filmernas främsta syfte vara att bryta tabun och spreja duken med kroppsvätskor. Det framstår idag som en avlägsen och stökig era.
När jag ser den Netflixdistribuerade sci-fi-thrillern Oxygène kommer jag på mig själv med att sakna den tiden. Oxygène är nämligen Ajas första franskspråkiga film sen Switchblade Romance, och i jämförelse renons på extremitet. Att ständigt testa gränser är förstås ingen konstnärlig eller kvalitativ garant, men efter en svajig Hollywoodkarriär hade den forna schlockmeisterns hemkomst gärna fått ta ut svängarna.
I Oxygène är utrymmet snävt. Om inte annat för att hela filmen utspelar sig i en trasig kyrokammare (ni vet en sån där som man i sci-fi-filmer använder för att frysa ner folk för framtida bruk) där Liz (Mélanie Laurent) plötsligt vaknar utan att veta vem eller var hon är. Kammarens medicinska gränssnitt, MILO, informerar henne med datoriserat lugn (Mathieu Amalrics röstskådespel är utmärkt) att han inte riktigt kan svara på vad som hänt henne, men däremot att kammarens syrenivå är kritisk, särskilt i Liz hyperventilerande tillstånd. Tiden är alltså knapp för att lista ut vem hon är, och framförallt hur hon kommer ut.
Liz fragmentariska minnesbilder undantagna är kammarens rena interiör, skiftande belyst i isande blått och alarmerande rött, vad som står Aja till buds. Och så den mer än kapabla Laurent såklart. Men efter en klaustrofobisk upptakt lyckas de inte hålla spänningen vid liv. Ju syrefattigare kammaren blir desto mindre panikartad blir stämningen. Paradoxalt kan tyckas, men det hör också till riskerna med ett så pass begränsat format. Något Aja tacklade bättre i sin förra film Crawl, där far och dotter plaskade med två hungriga alligatorer i en översvämmad källare.
Oxygène är både mer välskriven och -spelad. Laurents replikleverans är mumma för öronen i jämförelse med det träiga spelet i Crawl. Däremot saknar Oxygène bett. Aja gör en god ansats att skapa en psykologisk skräck som dessutom resonerar med vår pandemiska samtid, men når inte riktigt fram. Jag hade hellre sett honom besudla duken.
