New Yorkbon Laura (Rashida Jones) verkar ha allt man kan önska sig: lyckligt gift, två bedårande barn och ett stundande bokkontrakt. Men allting är såklart inte som det ser ut. En svår skrivkramp botas knappast av att hon en dag misstänker sin man för att vara otrogen. Och inte blir det bättre när hon rådfrågar sin far (Bill Murray), en man som själv aldrig lyckats att behålla ett äktenskap.
I skruvad katt- och råtta-lek, följer far och dotter makens steg genom New York. Som ett vykort över staden som aldrig sover, serveras här den typiska storstadspulsen och för oss, som redan innan pandemin kände FOMO, blir åkningarna över staden en plågsam påminnelse om karantänens instängdhet. Men den botas ganska snart med stadsbornas kopiösa självupptagenhet. För oavsett hur mycket metropolen har att erbjuda har glamouren alltid en baksida. Sofia Coppola är mästerlig när det kommer till att teckna den välbärgade medelklassens ambivalens och vilsenhet. Med filmer som Lost in translation och Marie Antoinette har hon fångat publikens bultande hjärtan. Men denna gång har mitt intresse svalnat.
Bill Murray förvaltar visserligen den mansplainade kvinnotjusaren och forne galleristen Felix perfekt och något annat vore ju otänkbart när den gamla favoriten är tillbaka i Coppolas händer. Rashida Jones alienerade och stela Laura fungerar som en fin motvikt till honom och deras relation är gulligt charmig, men saknar ändå tyngd. Det är som att ingen av dem får lov att fördjupas. Murray harvar mest bara på med sina oneliners och referenser till djurriket och Lauras äktenskapsproblem känns aningen skissartade när filmen närmar sig upplösningen. Det är som att Coppola hastar fram i sin berättelse, mer upptagen av idén om vad som kan röra sig i en människas huvud och vad ens inbillning kan framkalla, än själva filmens utförande eller vart den ska leda. När detektivfärden genom NYC lider mot sitt slut, har jag redan börjat längta efter något annat.
