Jag har väntat länge på att en hel genre av Södermalmsfilmer ska dyka upp. Jag antar att detta är en början. Nu är det inte just det som är det centrala för filmens själ i [I]Om inte[/I]. Men det är något i karaktärernas personligheter, något i den av Arvid Lind komponerade filmmusiken, något i utflykten till rockfestivalspenaten och något i det centrala motivet -- detta med den trassliga kärleken -- som är så där Weeping Willows-Södermalmskt. Det och så Johan Svangrens bajen-halsduk, då.
Ella Lemhagens relationsdrama kretsar som ett flertal andra svenska filmer de senaste åren runt en kris som verkar drabba stockholmare i åldern runt 25--30. Hanna (Frida Hallgren) och Jesper (Johan Svangren) har varit tillsammans några år och står inför steget att flytta ihop, kanske skaffa barn och göra något större av sitt förhållande. Jespers prioriteringar är emellertid inte lika solklara, han har ju fotbollen att tänka på. Kvinnligt och manligt, någon? De ställs i kontrast mot vännerna Brian och Karola (Olle Sarri, Danijela Stankovic), ett färskare kärlekspar med mer svävande drömmar om framtiden. Under ett besök på en rockfestival inträffar en händelse som ställer relationerna på sin spets (det händer alltid något dåligt på rockfestivaler). Berättelsens motor -- tvivlet, lögnerna, en oro som ligger och bubblar på botten -- är på plats och det fungerar som det ska.
Ensemblespelet mellan berättelsens huvudpersonerna är också väl fungerande, men man påminns hela tiden att Hallgren skådespelarmässigt är i en klass för sig. Det finns en påtaglig nerv i hennes spel som de övriga tre aldrig kommer i närheten av. Hon spelar förvisso berättelsens centralperson, men det är samtidigt lite synd att Sarri, Svangren och Stankovic kan framstå som något skissartade vid sidan om henne.
[I]Om inte[/I] har även några andra problem som tidvis tenderar att förmörka upplevelsen. Detta ser på ytan ut att vara en "vuxen" film, en slags känslothriller, men Lemhagen verkar ha svårt att lämna den svenska ungdomsfilmens tonfall. Detta är särskilt påtagligt i filmens lite grunda porträtterande av de två kärleksrelationerna. Hannas och Jespers respektive Brian och Karolas förhållanden känns inte tillräckligt underbyggda i manus. Dialogen är välskriven, men är ibland levererad på ett sätt som för tankarna till hur det skulle se ut om man anpassade brevfilmerna från tv-programmet [I]Bullen[/I] till en vuxen publik som gillar caffe latte. Men det är trots allt de positiva känslorna inför [I]Om inte[/I] som överväger. Ella Lemhagens film är enkel, fast förankrad i nuet och den känns fräsch -- oavsett om man känner igen sig i filmens Södermalmsatmosfär eller inte.
Skådespelare:
Regi:
