Potsy Poncirolis Old Henry dammar av västerngenren i en effektiv men både ikonografiskt och mytologiskt baktung berättelse till synes skräddarsydd efter Tim Blake Nelsons gängliga gestalt. Nelson har som rutinerad birollsskådis kommit att bli förknippad med excentriska bondlurkar. Som sådan syntes han senast i Nightmare Alley där han har en liten roll som sjabbig cirkusdirektör. Det är en niche som lånar sig väl till titelrollen i Old Henry, vilken Nelson axlar lika invant som självklart.
Henry är en enkel bonde tillika änkling, och lever ett gudfruktigt liv i avskildhet med sin son tills han en dag hittar en skottskadad man och en sadelväska full med pengar. Mot sitt bättre vetande beslutar Henry att vårda mannen, och när tre revolvermän förklädda till sheriffer rider upp till gården även att gömma honom.
Besökarnas ledare, Ketchum (Stephen Dorff), låter sig luras lika lite av Henrys bonniga uppenbarelse som av hans försäkran att han aldrig sett mannen de söker. Nelson ser också mer ut som banditen som skjuter mot kameran i Edwin S. Porters proto-västern Den stora tågplundringen än någon klassisk västernhjälte. Att han för sin son döljer ett allt annat än stillsamt förflutet är lika uppenbart som att en en blodig uppgörelse är oundviklig.
Stilistiskt landar Old Henry någonstans mellan De skoningslösa och Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Trots att demaskeringen av Henry i en onödigt långsökt vändning avslöjar en av amerikansk historias mest mytomspunna banditer är det oglamoröst och skitigt. Här sätter fotografen John Matysiaks bilder på de mulna miljöerna tonen, även om bildblinkningar till exempelvis John Fords Förföljaren ibland känns något tvungna. Men framförallt är det förstås Nelsons luggslitna porträtt som trots ett bristfälligt manus kröner en mer än godkänd stilövning.
