Danny Oceans syster Deborah Ocean (Sandra Bullock) släpps ur fängelset efter att hon lovat att bli en ny, laglydig kvinna. Sina första timmar på fri fot ägnar hon åt att snatta dyra produkter på varuhus och lura sig till en lyxig hotellsvit med utsikt över Central Park. Sina år bakom galler, visar det sig, har hon ägnat åt att planera en intrikat kupp för att stjäla ett diamanthalsband värt 150 miljoner dollar. Hennes bror är död (eller?), nu är det Debbie som är familjens kriminella härförare.
Ocean’s 8 är inte så mycket en spinoff på Steven Soderberghs Ocean’s-trilogi som en uppdatering. Hollywoods producenter har, något sent kan tyckas, hört ropen efter kvinnodrivna filmer och kommit fram till att det i dagsläget inte är ekonomiskt dålig idé. Vi lever också i en tid av rebootfilmer. Mycket lite kan alltså gå fel, och mycket lite gör det. Som publik får man exakt det man vill ha. Titelåttan spelas av åtta supercoola superstjärnor, med Bullock och Cate Blanchett som kuppens kärnduo. De får hjälp av Rihannas blaserade hacker, Helena Bonham Carters neurotiska modedesigner, Mindy Kalings juvelerare, Awkwafinas ficktjuv och Sara Paulsons proteinsmoothiedrickande hemmafru, den senare med ett kriminellt förflutet som fortfarande lockar. Som ovetande medhjälpare använder de Anne Hathaways narcissistiska Hollywoodstjärna, som ska bära diamanterna under Met-galan.
Det går att kritisera filmmakarna för deras övertygelse om att man lockar kvinnlig publik med mode, kändisar och glamour (Galaklänningar! Diamanter! Anna Wintours page!), när filmens behållning ligger i dynamiken mellan Oceans åtta, i Rihannas oförskämda coolhet, i Cate Blanchetts drömskt lesbiska framtoning och i Sandra Bullocks allmänna badassery i rollen som Debbie. Strax innan stölden ska utföras repeterar hon sitt peptalk framför spegeln. Ni gör inte det här för mig, säger hon, och inte heller för er själva. Ni gör det för den åttaåriga flicka som någonstans ligger i en säng och drömmer om att bli kriminell.
