Jordan Peele är tillbaka med sin tredje långfilm, den mystiska sci-fi rysaren Nope, som befäster hans auteurposition inom genren ”spännande rysare med satirisk underton och humoristiska inslag”.
Filmen tar sin början på den kaliforniska hästfarmen Haywood Ranch som livnär sig på att träna upp hästar som används inom nöjesbranschen. Då fadern Otis Haywood Sr hastigt dör av ett fallande objekt från himlen blir de energimässigt omaka syskonen O.J. (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) ansvariga för farmen.
En kväll, letandes efter en förrymd häst ute i det karga landskapet, ser O.J. något på himlen. Något för stort, för snabbt och för tyst för att kunna vara ett flygplan.
När han berättar om observationen för sin syster växer en plan fram, de ska fånga det som gömmer sig bland molnen på film och slå mynt av sin upptäckt.
Teknikförsäljaren Angel (Brandon Perea) och den prominenta yrkesfotografen Antlers Holst (Michael Wincott) blir en del av planen och samtidigt sker något mystiskt på grannfarmen som drivs av den tidigare barnskådisen Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeaun).
Men vad är det oidentifierade objektet, vad vill det och känner andra till det?
Sedan Jordan Peeles banbrytande debutfilm Get Out (2017) som tog världen med storm har han varit en sådan regissör där man längtat efter nästa film och mentalt redan köpt sig en biljett innan första trailern har släppts. Men med det kommer förhoppningar och med det en fallhöjd. Den efterföljande Us (2019) som jag på många sätt tycker var fantastisk var ändå ett snäpp under Get Out och det kändes som att den av många dömdes hårdare på grund av det. Nope är ännu ett snäpp under de två föregångarna och om man kan skaka av sig besvikelsen över det så är det en i grunden välgjord, underhållande och spännande film.
En svaghet hos Nope är att den ibland visar för mycket samtidigt som den avslöjar för lite. Det oidentifierade objektet håller mig som mest på halster när det vi och filmens karaktärer söker efter bara anas, som en skugga bland molnen eller ett strömavbrott. Samtidigt som det pussel Peele presenterar i form av satiriska ledtrådar, samhällskritik och bibelcitat inte greppar tag i mig tillräckligt för att jag ska börja lägga det. Oavsett om det beror på min egen otillräcklighet eller att filmen helt enkelt inte klarar av att sporra min fantasi på rätt sätt så låter jag budskapen få förbli gåtor. Jag lutar mig i stället tillbaka och njuter av det jag ser på duken, vilket är ganska bra, även om jag säkert dömer den lite extra hårt.
