Nog kan man tala om att Jordan Peeles debutfilm Get out är en av flera filmer som på senare år bidragit till att flytta fram den ofta styvmoderligt behandlade skräckgenrens positioner. Den sällsynt lyckade mixen av skräck, komedi och samhällskritik gjorde publik såväl som kritikersuccé, kammade hem en Oscar för bästa manus samt flera andra nomineringar, bland annat för bästa film.
Us, Peeles andra långfilm, tonar ned komedin liksom den mest explicita samhällskritiken för att ägna sig åt en mer renodlad skräck som kan sägas vara mer upptagen med just ett oss än ett demoniserat dem. Men bara att filmens protagonister är en afroamerikansk medelklassfamilj är såklart en välkommen avvikelse från den demografi som vanligtvis befolkar genren.
Addy, mamman i familjen, förirrade sig som barn på ett nöjesfält, bort från sina föräldrar, och in i en spöklik spegelsal där hon fann sin egen spegelbild förkroppsligad. Ett barndomstrauma som föräras en tuggummiklibbig nostalgitripp till åttiotalets Santa Cruz.
Klipp till trettiotre år senare och Us övergår i ett krispigare bildspråk, ofta soldränkt men likväl ominöst, när en vuxen Addy, spelad av Lupita Nyong’o, tar med sin egen familj på en semester som avbryts när en kusligt bekant familjekonstellation våldgästar deras sommarstuga. Kärleksfullt gnabb byts ut mot en överlevnadsskräck som balanserar blod och jump-scares med rapp slapsticktajming och popkulturella referenser. Inte minst i en hemsökande stråkremix av hiphopgruppen Lunizs hit “I’ve got 5 on it”.
När en rosémarinerad Elisabeth Moss dyker upp flankerad av Tim Heidecker märks Peeles komiska rötter i personregi som rollbesättning, men aldrig med avkall på en ständig otrygghet. Berättelsens motor är hela tiden Addy vars moderskänslor sätts på ett grymt test i en veritabel spegelvärld som kunnat väcka George A. Romeros avund.
I somras föreslog Jacob Lundström i DN att filmiska “finrum” som Oscargalan kanske behöver nytt blod från sentida skräckfilmer mer än vad filmerna behöver tunga priser. En något utdragen avrundning till trots låter Peele med lekfullt förtroende nytt blod flyta i skräckgenren, men det skulle nog akademin kunna grunna på tillräckligt länge för att det ska hinna koagulera.
