Nobody

Calle Wahlström 15:08 3 Jun 2021

Sen Liam Neeson sent i karriären genomgick sin förvandling till actionstjärna i och med den första Taken-filmen tycks amerikansk actionfilm ha utvecklat en subgenre som kanske bäst summeras med ordspråket “väck aldrig den björn som sover”. Jämte nämnda Taken har franchisen om den pensionerade lönnmördaren John Wick, som åter osäkrar pistolen efter att ryska gangstrar dödat hans hund, visat sig vara det mest framgångsrika exemplet. Stor del av seriens framgång kan tillskrivas den karismatiska huvudrollsinnehavaren Keanu Reeves, som förvisso knappast var ny i actiongemet men säkrar en gnutta charm i en annars stendum och tv-spelifierad våldscirkus.

Trendens fortsatta ihållighet prövas härnäst av den något mer nedtonade Nobody, där det blivit Better Call Saul-stjärnan Bob Odenkirks tur att sadla om till pensionerad mördarmaskin. Odenkirk spelar den grånande familjemannen Hutch Mansel, vars lugna vardag inrutas i ett effektivt montage bestående av en dagliga löpturer, gnabb om glömd sophämtning och ett osexigt jobb som revisor på svärfaderns metallverkstad. Ett mönster som inte bryts förrän han en natt väcks av två taffliga inbrottstjuvar. En incident under vilken han till sonens stora skam motar varje våldsam impuls i grind bara för att bli kallad mes av polis såväl som svåger.

Vad som till slut får bägaren att rinna över att tjuvarna fått med sig dotterns älskade kattarmband, vilket utlöser ett händelseförlopp som snart försatt Hutch i kollisionskurs med… hrm, ja… rysk maffia. Föga förvånande återfinns en del John Wick-alumni bakom kulisserna, främst producenten David Leitch och manusförfattaren Derek Kolstad.

Men likheterna till trots är Nobody inte riktigt lika uppskruvad som John Wick-filmernas närmast laglösa parallella universum och har jämfört med Taken-filmernas träiga hämndorige rejält med glimt i ögat. Visst är också Nobody en ohämmad våldsfantasi om att skydda de sina som säkert appellerar till villapappor med en inneboende känsla av förlorad virilitet. Men det är en fantasi som fungerar tack vare Odenkirks trovärdighet både som dörrmatta och slagskämpe. En växelverkan som kunnat hålla spänningen vid liv hela vägen, men halvvägs överges för en generisk kvantifiering av våldsamheterna. Förvisso avverkar Hutch de tilltagande mantalen med tillräcklig finess för att klara den föredömliga speltiden på 92 minuter. Hade den välkoreograferade processen gjorts längre hade dödandet dock inte känts mycket mer spännande än Hutch vardagsrutin.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner