Inget signalerar en manlig stjärnskådespelares engagemang som en tonfisk- och äppeldiet. En första titt på Jake Gyllenhaals nedbantade muskelmassa Nightcrawler, en neo noir-thriller om mörkermarinerad tv-journalistik, skvallrar om denna seriositet. Bakom ratten på en Dodge Charger leder han en nervig nattsafari i utkanterna av Los Angeles, där han i rollen som nybliven nattreporter jagar föda åt en tv-publik som hungrar efter bestialiska brott.
I en intervju har regidebutanten Dan Gilroy beskrivit huvudpersonen som en utsvulten prärievarg, perfekt gestaltat av Gyllenhaal som insisterade på att göra tagningar på tom mage. Skådespelarstrategin bidrar med en fysisk spänst till den själsurholkade sociopaten Lou Bloom, vars lycksökande börjar med att investera i en videokamera, anlita en praktikant och bila runt efter våldsamma scoop.
"Du har en bra blick", säger Lous redaktör (spelad av en strålande Russo). Hon är nattugglan på en tv-station som inte sett dagsljus på länge och nu måste ta till desperata knep för att håva in tittarna. Deras oheliga allians eldas på när Lous misslyckade uppvaktning övergår i utpressning, när han går från att bevaka till att begå brott.
Kameralinsen söker sig nära nog för att nosa på ondskan, slicka upp blodet från trottoarkanterna och provsmaka hjärnsubstanser, medan Lous stirriga ögon förmedlar en karriärhunger som får magen att kurra. Mellan honom och fotot – en lysande växelverkan mellan analoga dagsinspelningar och digitalt mörkerseende – uppstår en djävulsdans i ett Los Angeles som inte så ofta syns på film, ett slags spökstad som bebos av bilar och brottslingar.
Inga särskilt originella satirpoäng plockas på tv-stationen. Idealen synliggörs när Lous störda personlighet speglas i studiomiljöerna, yrkesetiken gör sig hörd när klipprummet förvandlas till en snuffverkstad. Desto mer spännande är fältarbetets förskjutning av det förorenade mediekretsloppet från hjärnan till magen. Det är i den primitiva stadsdjungeln som den verkliga jakten äger rum.
