Romantiska komedier är ett överskattat fenomen. Överskattat, för att det oftast vill vara någonting som det inte är. De romantiska komedierna innehåller lika delar lätt-underhållning, sedelärande moraltraktat och romantik åtminstone i bästa fall. För den klassiska romantiken har blivit omvärderad, och melodramens innerliga kärlek känns lika avlägsen som en Ellos-katalog från 50-talet. Men under 90-talets filmiska ansiktslyftningar av börsnoteringar, karriärsångest, världssamvete och barnaskrik, frodas den blödande smygromantiken som får Barbara Streisands Kärlekens båda ansikten att framstå som ett moget mästerverk inom genren. Nick & Jane har potential, men av ett helt annat slag. I snirkelgångarna där Nick aldrig tillåts att tappa den "hederligt manliga" trovärdigheten, uppstår potentiell komedi. Utanför turturduvornas heliga cirkel härskar udda individer med sära intressen. David Johansen (minns New York Dolls) är en pimpinett man, väl förtrogen med Janes företag. Drag-queen Miss Coco (Clinton Leupp, som även privat agerar Miss Coco Peru) är en spattig granne i Nicks nedgångna kvarter.
I Nick & Jane kryllar det av sidokaraktärer med diverse sexuella böjelser. Nicks pajasaktige vän Enzo är fotfetischist, Janes väninna har roligt med ridpiskor, Janes man är otrogen med sekreteraren under lunchen -- Nick vill bara innerligt smida en lampa till Jane, som är mörkrädd. Filmen sällar sig till traditionen där en lågstatusman och högstatuskvinna ska övervinna hinder för att nå fram till romantikens gemensamma och klasslösa stig. Nick framställs som en Pretty Woman -- en snygg häck med ett varmt hjärta vilket är ett ganska ovanligt karaktärsdrag för att tillhöra en man på bioduken. Nick & Jane är vare sig speciellt banbrytande, stilren, smart eller trovärdig i sina karaktärsteckningar. Filmen är en bagatell, men den skäms inte och är därför potentiellt acceptabel, och emellanåt till och med ganska underhållande.
Nick & Jane
Skådespelare:
Regi:
