New York, I Love You är som en godispåse din kompis har plockat ihop åt dig. Du blir glad först, sedan besviken för att det är så mycket lakrits i, sedan glad igen för att det faktiskt finns bitar du gillar, och till sist frågar du dig själv om frosseriet var värt det när din polare kräver dig på pengar.
Det här är den andra filmen i Emmanuel Benbihys projektserie (Paris, Je T’aime var den första) och den här gången är New York arenan för sexuellt laddade, slumpartade eller bara ångestladdande möten. Problemet med ensemblefilmer, speciellt sådana där över tio regissörer används (de får tio minuter var), är att det blir tio helt olika filmer som varierar i kvalitet och gör slutprodukten både ojämn och svårbedömd. Medan snuttarna med Chris Cooper och Robin Wright Penn, Ethan Hawke och Maggie Q, samt Eli Wallach och Cloris Leachman är briljanta i sin enkelhet, lider resten (speciellt den med Natalie Portman som judisk diamanthandlare) av att regissören försöker få med en krystad knorr eller vändning i slutet. Det är dubbelt – ogillar du en sekvens, får du en bättre tio minuter senare och tvärt om.
