Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.
Poeten och författaren Pablo Neruda blev 1945 vald som senator för det chilenska kommunistpartiet. Men som flitig kritiker av presidenten Gabriel González Videlas tvingades Neruda två år senare att gå under jorden och så småningom i exil. Året därpå förbjöds kommunistpartiet.
Det är under det tidsspannet Pablo Lallaríns Neruda utspelar sig. En period under vilken Neruda också arbetade på ett av sina mest aktade verk, diktsviten Canto General. Lallaríns film bläddrar förbigående i utkasten och presenterar i dess rader en poet med folklig förankring i både sin konst och politik.
Men Neruda är också filmen om en konstnär med ett oerhört ego, en man plågad av att gömma sig i trånga skrymslen och kittlad av att öppet gäcka nationens polisstyrka. Filmens mest brännande replik levereras därför av en berusad arbeterska som frågar vad den kommunistiska kampen ska leda till: att alla blir som henne, som skyfflar andras skit, eller som honom? Skådespelaren Luis Gnecco levererar Nerudas svar utan övertygelse, som någon som motvilligt inser sina egna privilegier. Det är ett sympatiskt porträtt av en godhjärtad man oförmögen att kliva ner från sin piedestal ens när han i drag gömmer sig från polisen mellan trinda prostituerade på ett av filmens många bordellbesök.
Stilistiskt börjar Neruda i samma biografiska fålla som Maria Schraders sobra Stefan Zweigfilm Farväl Europa. Inledningsvis finns likheterna där. En lång, men här rörlig tagning från en bankettsal på den sydamerikanska kontinenten sätter en politiskt laddad poet i centrum. Men tack och lov tycks Lallarín som nyligen var aktuell med Jackie, en annan biografisk film, ha förstått att genrens redogörande drag lätt kan tråka ut. Det är med fördel han istället väljer en lekfullare, för att inte säga poetisk gestaltning genom att med lagom distans applicera en kiosklitterär ton och låta bildberättandet flirta med film noir. Mycket får tillskrivas beslutet att berätta filmen genom den hårdkokte, ambitiöse, men inte alltid begåvade polisen Óscar Peluchonneaus (Gael García Bernal) ögon.
I tempo med Peluchonneaus jakt gör filmen avsteg från gängse författarbiografier för att bättre jämföras med den utmärkta BBC-produktionen Den sjungande detektiven. Fullt så roligt har vi det förvisso inte, och nog känns det ofta som att filmen kunnat nå djupare - exempelvis i gestaltandet av Nerudas andra äktenskap - men det är likväl en visuellt övertygande ansats att liva upp en genre som sällan är kreativtare än en Wikipediaartikel.
