Nénette och Boni

Det är inte bara engelsmännen som äger en avundsvärd förmåga att skildra underklassens liv på film. Fransmännen ger också med stor autenticitet och rakhet röst, som det så fint heter, åt en annars ganska tyst och för makten och medier ointressant grupp människor - det visade man inte minst under försommarens filmkalas i Cannes i filmer som storvinnarna [I]Rosetta[/I] och [I]L'humanité[/I]. [I]Nénette och Boni[/I] går i samma linje. Gemensamt för dessa filmer är inte bara viljan att visa upp en alternativ verklighet, utan också ett stilistiskt drag som går ut på att hellre visa än förklara, att vägra bli övertydlig - all psykologisering är vid vite förbjuden - och att framförallt skygga för allt som luktar sentimentalt von oben-perspektiv. I arbetar- och hamnkvarteren i Marseille bor 19-årige Boni kvar i sin döda mammas lägenhet. Han jobbar som pizzabagare och ägnar större delen av sin vakna tid till åt dagdrömmar - de flesta handlar om den sexiga innehaverskan av kvartersbageriet. En dag dyker hans 15-åriga syster Nénette upp. Hon har efter föräldrarnas skilsmässa bott hos fadern. Boni har inte haft kontakt med någon av dem sedan moderns begravning, och han har ingen större lust att få systern på halsen nu. Men blod är tjockt och mellan de två finns ett starkt band vävt av tyst förståelse och ett tidigare oanat behov av varandra. Var för sig är de mer eller mindre dysfunktionella men tillsammans blir de en hel person; det den ena saknar kompenserar den andra. Historien om Nénette och Boni berättas i fraktioner och sekvenser, där parenteser får lika stort utrymme och ägnas lika stor omsorg, eller större, som utropstecknen. En poäng som i en annan film skulle ges plats på förstasidan och målas i svarta rubriker, som möjligheten att syskonens sliskiga pappa är far till barnet som växer i Nénettes mage, blir till en antydande viskning. Vi får lära känna Nénette och Boni ungefär som man lär känna grannen i ett hus med tunna väggar. Brottstycken spelas upp, man skymtar Nénettes växande mage under dunjackan, hör Boni skjuta lösa skott mot pappan när han kommer för att hämta hem Nénette, ser syskonen gå iväg på ultraljudsundersökning på BB och hör dem gräla om aborter och adoptioner. Åskådaren får själv sätta samman de disparata bilderna till ett helt, någon mer vägledning än så ger inte regissören (fransyskan Claire Denis vars [I]Chocolat[/I] och [I]Jag är inte sömnig[/I] tidigare visats på svenska biografer). Hon lämnar lustfyllt fler frågor än svar efter sig, en stämning snarare än en klar bild. Intrigen är aldrig motorn i filmen, snarare är det karaktärernas sinnesstämningar som styr. Det är inget okomplicerat sätt att berätta en historia, men Denis glider med lätthet runt fallgropar som obegriplighet eller ytlighet och fångar mig från första bildrutan. Och Grégoire Colin och Alice Houri är med avskalade ansikten och ett minimum av uttryck perfekta som Boni och Nénette.