I en möbelaffär mitt ute i ingenstans sätter sig en gammal mamma (Ellen Burstyn) i en soffa och vägrar resa på sig. Hennes tre barn i ledning av sonen David (Ewan McGregor) ser olika lösningar på att få deras mamma att lämna soffan men istället blir det en familjeuppgörelse.
Evan McGregor är den nerviga mesen, mammas pojke med kraftigt oidipuskomplex. Det är också han som skickligt för filmen framåt med hela sin styrka som skådepelare. Ja, mesar kan han verkligen göra, tänk exempelvis Laxfiske i Jemen. Ikonen Ellen Burstyn är mamman från helvetet, alla barns skräck att behöva besöka på ålderdomshemmet. Syrliga och elaka kommentarer som uppenbarligen märkt hennes barn är hennes expertis.
Att mamman sitter fast i soffan blir snabbt ganska tröttsamt och gör att filmen låses till en plats, likt en pjäs. Det ställer höga krav på skådepelarna, en mycket talangfull och erfaren ensemble. Men blir det roligt, nej. Dramatiskt, nja. Knäppt och underligt framförallt även om familjeuppgörelsen puttrar på i halvfart med en dialog som inte leder någonstans. Ibland exploderar McGregor i ett känsloutbrott till tonerna av Christopher Bears soundtrack som både är passande men också bara en enerverade slagverksorkester som flummar till det ännu mer.
Hela tiden söker man efter vad man ser, skräckfilm, svart komedi eller drama? Det tar till slut bibliska proportioner och man tappar bort sig själv med att förstå och tolka det underliggande budskapet. Mother, Couch är märkligt men samtidigt nyfiket filmskapande av Niclas Larsson.
