Vi är många som spänt väntar på att Peter Jacksons tokhyllade, färgsatta dokumentär om första världskriget They shall not grow old ska få svensk distribution. I stället är det en annan Jackson producerad-film om krig och förstörda städer som rullar in i våra biosalonger lagom till jul. Ungdomsdystopin Mortal engines tar oss till en framtidsvärld utan flygande bilar. I stället har städerna fått hjul – och de är hungriga!
Philip Reeves sci-fi-böcker må ha skördat förhållandevis blygsamma framgångar jämfört med Tolkiens verk men fantasin råder det ingen brist på. I Peter Jacksons första fiktionsprojekt sen The Hobbit-trilogin, byts de levande träden ut mot levande storstäder, som i en avlägsen postapokalyptisk framtid konsumerar små pittoreska landsortsbyar i jakt på resurser. En lekfull illustration av globaliseringens och urbaniseringens effekter, där de fattiga sliter i städernas buk, hårt kontrollerade av överklassen som styr på toppen i en ändlös jakt på tillväxt. En steampunkig och lätt Mad Max:ad version av Hayao Miyazakis Det levande slottet där London omvandlats från ett trevligt weekend-resmål till en glupsk, ångdriven mördarmaskin.
I registolen sitter den nya zeeländske storyboardartisten och vfx-specialisten Christian Rivers, som ritat storyboards till Jacksons filmer ända sen Braindead. Nu gör han själv sin regidebut med en blygsam miljardbudget. Synd bara att den mänskliga delen av historien är lika mekanisk som dess maskinella fond. Det känns rätt signifikativt att den mest levande karaktären är en traumatiserad Terminator-cyborg. I en intrig där varje kugghjul hakar i Star Wars-sagan följer vi ett par unga rebeller som sätter sig upp mot det onda London-imperiet, ledda av en maktgalen Hugo Weaving som i hemlighet snickrar på ett supervapen med potentialen att ödelägga en hel planet, förlåt – stad.
Rent visuellt är Mortal engines kittlande och produktionsdesignern bakom de vansinniga maskinerna förtjänar verkligen att hyllas. Men trots att världsbygget och världs-ätandet är högst njutbart i sin lekfulla detaljrikedom så har nog Peter Jackson och Christian Rivers bitit av mer än de kan tugga i sitt svulstiga sci-fi-spektakel. Mortal engines är en udda Frankenstein-skapelse av likdelar från gamla genrefavoriter som är svår att älska men så gigantisk och högljudd på bioduken att man nästan, men bara nästan, gör det ändå.
