Mona Lisas leende

Johanna Koljonen 00:33 5 Mar 2004
En ritualtyngd internatskola på det amerikanskt femtiotalet. Kontrollerande föräldrar, framtidsdrömmar, kärleksproblem. En ung lärares uppror mot den strikta läroplanen; ett försök att lära eleverna tänka själva och uppleva känslan i konsten. [I]Döda poeters sällskap[/I]? Näeh -- skolan heter Wellsley, inte Welton; eleverna är tjejer och Robin Williams är utbytt mot Julia Roberts. I övrigt skapar likheterna en tungt malande känsla av deja vu, som hela tiden tvingar mig att jämföra Mike Newells dramatiska bagatell [I]Mona Lisas leende[/I] med Peter Weirs åttiotalsklassiker. Den nyare filmen är ovanligt riktningslös och splittrad, och mitt parallellseende får den att kännas direkt schizofren. Roberts spelar fröken Watson, en lärarinna som är stark och rädd, smart och naiv, romantiker och cyniker. Hon dyker upp på den konservativa skolan full av förändringsiver, predikar mot äktenskap och kvinnoförtryck, hon inser att hennes elever är smarta, hon ser en lesbisk lärarinna stötas ut från skolan. Det är upplagt för en inspirerande kamp av carpe diem-kaliber, harmlös och oprovocerande, tänker jag mig -- försvar av kvinnors och homosexuellas rättigheter måste väl ändå vara pk idag? Men liksom huvudpersonens karaktärsdrag är berättelsemomenten staplade på varandra utan röd tråd. Lesbiska fröken glöms bort, äktenskapskritiken luckras upp i kanterna och det blir allt tydligare att denna feminism är av republikansk typ. Fröken Watson börjar tvivla på huruvida det ens är rätt att pådyvla andra sina åsikter. Och sedan börjar hela filmen tvivla på sitt budskap, vilket det nu är. Kanske att det är okej för folk i maktpositioner att behålla sina fördomar om man ibland genom utpressning ändå kan tvinga dem att göra något lite liberalt. Filmens centrala karaktärer är många och de flesta flickorna spelar bra. Ginnifer Goodwins knubbiga stackare Connie är min favorit. Indieprinsessan Maggie Gyllenhaal gör en sexuellt komplicerad tjej, igen, fast mer Hollywood-tillrättalagt än i [I]Secretary[/I]. Kirsten Dunst och Julia Stiles är dödssnygga, särskilt Dunst lyser med ett kallt sken. Manipulativ rich bitch är ju hennes bravurroll och här får hon verkligen till en hård men rädd superwasp. I sina strålande auktoritetskonflikter med fröken Watson fokuserar Dunsts energi också Roberts spel av bara farten. Det behövs. Vad jag önskar att fröken Watson hade varit en biroll bland de andra lärarna. Då hade höjdpunkter som Dunsts förbittrade flickbrud, Connies rörande kärleksäventyr och en faktiskt ganska intressant lektion om Jackson Pollock blivit mycket mer än dekorationer på en rätt banal kärlekshistoria.
Mona Lisa Smile
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner