Det var inte bara det faktum att filmen är namne med John Carpenters skräckfilm från 1987, där Alice Cooper spelade zombie, som fick mig att tro att det var en isländsk djävulsfilm på intågande. Den sparsamma förhandsinformationen om denna till viss del svenskproducerade skröna från 1600-talets Island talade också i termer som exorcism och häxjakt. Och visst är hin håle med, men bara i anden och som syndabock för alla våra mänskliga svagheter. Epitetet Mörkrets furste klistras istället, ju längre filmen lider, på den maniske och nyutexaminerade prästen Jon Magnússon som när han anländer till en minimal och svårttillgänglig by försöker få människorna där att böja sig inför Gud. Det här nämligen mest en psykologisk fallbeskrivning av en man som till följd av en inre kamp mellan drifter och ideal drabbas av en psykos.
Den unge Jon tvingas enligt seden att gifta sig med sin föregångares fru, en inte helt fager 50-nånting med faiblesse för oralsex, men drabbas snart av en passion till pigan i huset. Självklart ser han sin egen lust till köttsligt umgänge som ett tecken på att den sköna pigan är besatt av djävulen, i Jons värld försätter nämligen Den onde ingen chans att förvrida huvudet på människan. Och Jons vapen är att starta en egen liten inkvisition med svavelosande predikan och grymma straff utdömda på de som kopulerar, skrattar, dansar, ler konstigt eller hänger sig åt något annan stötande. Vilket inte ger honom speciellt många vänner.
Hrafn Gunnlaugsson berättar utifrån i stort sett samma tradition som tidigare, i sina [I]Korpen[/I]-filmer. Miljöerna och bilderna är så dramatiska och suggestiva att termen "storslaget" fullkomligt lyser i all sin otillräcklighet. I detta fallet ännu mer så. Det här är nämligen visuell dramatik med stort D , man kan bli naturreligiös för mindre. Eller asatroende. Gunnlaugssons uppenbara intresse för mötet mellan Oden och Kristus får sin plats även här, även om denna film alltså utspelas flera hundra år senare än vikingatrilogin (förutom de nämnda även [I]Den vite vikingen[/I]). Men denna nordens svar på Akira Kurosawa är här lite mindre säker i registolen. Ramhistorien där den åldrade Jon berättar i återblickar tillför ingenting utan ger istället berättelsen onödigt tung gump, och de sedvanligt lite förhöjda känslospelet trampar här stundom klart över gränsen till det teatrala. Men det är klart, ämnet och scenerierna ger trots allt ett litet avlatsbrev inför kravet på naturalistisk spelstil. Dessutom har tidigare filmers mycket tydliga hjältar här ersatts av en samling diffusa och otäcka typer, och istället är det dramat, den psykologiska konflikten som spelar huvudrollen. Men meningen är nog ändå att vi ska nå in i Jons dilemma -- och visst, det är det lätt att förstå att man kan bli galen om djävulen påstås ha copyright på alla ens naturliga drifter, men prästens uppenbarelse är så tveklöst obehaglig att han vinner noll sympati.
Men nordens alla asatroende lär gnugga sina händer.Myrkrahöfdinginn
Skådespelare:
Regi:
