Trots att Julian Schnabels Miral är en historia som ur ett mikroperspektiv tar ett svettigt grepp på Israel och Palestina-frågan, en av de mest svårskildrade av konflikter, är inte det politiska ställningstagandet (pro palestinskt) det starkaste med filmen. Det är istället fotografiet.
Den visuella biten berättar rätt mycket mer än den historia som stötts och blötts med olika sanningar beroende på vem som berättar den.
Det är som berättat ur ett dis, som trauman kan vara: man minns det som om man var full. Schnabel minns palmerna, sanden, den arabiska kvinnans ögonbryn, talet på julafton, plymen på den palestinska taxin innan den sprängs.
Miral är en historia berättad genom ett antal kvinnoöden och tyvärr blir den ytliga ramhistorien, den objektiva berättelsen, ett hinder för den verkliga psykologin ska träda fram. Miral är ett barnhemsbarn som i sin tur är dotter till ett barnhemsbarn. Hon är extremt snygg (Freida Pinto som slog igenom med Slumdog Millionaire), politiskt intresserad och går med i PLO på grund av kärlek som 17-åring. Jag tänker att det finns mer att säga om en människa än så. Interfada eller inte. Fjäsk för tittaren, som däremot går hem är Vanessa Redgraves och Willem Defoes biroller, delicious!
