Pedro Almodovars svaghet för melodramen är mångomvittnad. Likaså hans förmåga, och förtjusning över, att chockera borgerligheten. Hans fäbless för det bjärta, aparta och grälla har gett honom ett internationellt rykte.I Min hemlighets blomma har Almodovar skruvat ner samtliga dessa sidor av sitt konstnärsskap.Det är mycket lyckat.I den av livssorger tyngda Leo (Marisa Paredes) har han hittat filmens motor. Paredes lätt tillbakalutade spelstil är genialt konform med både berättelse och tempo.
Leos halva tillvaro döljer sig bakom författarpseudonymen Amanda Gris; hennes flärdfulla kärleksromaner i lyxmiljöer är stora försäljningsframgångar. Leos kriser kommer slag i slag: hon vill, mot sin förläggares vilja, skriva en annan typ av romaner, hennes man Paco bedrar henne, hon dricker för mycket, hon åldras, hon ser sin mor åldras, ja livet rinner mellan fingrarna, med henne själv som passiv åskådare. Släktskapet med Sophia Lorens kuvade hemmafru i Scolas En alldeles särskild dag är säkert mycket långsökt, ändock får parallellen ständig näring allt längre in i historien. Kanske är det Paredes och Lorens spelstilar som rör vid varandra? Ja, något är det.
Kring sitt drama väver Almodovar, sin vana trogen, ett uppseendeväckande mönster av människor och situationer, men som sagt utan sina vanligtvis så sinnessjukt skruvade föreställningar och förvecklingar. En lågmäld vardag som blir maximalt njutbar mycket tack vare de begåvade aktörerna. AlmodÖvar presenterar också en betydligt mer optimistisk framtidsbild än tidigare. Hopp, kallas det. Är den före detta revolterande filmpunkaren Pedro på väg att traska in i den gyllene medelåldern...?
La flor de mi secreto
Skådespelare:
Regi:
