Mifune

Det har sagts en väldig massa dumheter, från normalt sett ganska kloka människor, om den danska dogmefilmen. "Smart PR-trick" och "varför ska man göra fult när man kan göra snyggt". Och så vidare. Ingen av dessa kritiker tycks ha lagt märke till att de tre första dogmefilmerna - där Søren Kragh-Jacobsens [I]Mifune[/I] är den senaste i raden - tillhör de allra bästa nordiska filmerna på senare år. Samtliga medaljerade i Cannes och Berlin. Så nog har Lars von Triers idé om att återerövra sin spontanitet och kreativitet som filmskapare, via ett antal kyskhetsregler, burit frukt. Søren Kragh-Jacobsen, denne djupt humanistiske danske medelålders regissör, har bakom sig en del filmer, huvudsakligen riktade till barn och ungdom, som vi aldrig glömmer. [I]Gummi-Tarzan[/I] blev till exempel nyligen framröstad till den bästa nordiska barnfilm som gjorts. Jag säger inte mot. [I]Mifune[/I], som har mycket lite att göra med Kurosawas favoritskådespelare, med Toshiro i förnamn, gör ett viktigt avsteg från sina två föregångare. Medan Vinterberg och von Trier spelade in med nervig, handburen videokamera, har Søren Kragh-Jacobsen valt stativ och 35 millimeter. Han understryker istället en av von Triers viktigaste teser, att skådespelaren ska stå i centrum. [I]Mifune[/I] spelades in på bara sex veckor. Det var med andra ord full fart från början. Ingen ljussättning, inget smink, inget kostymerande. Det är en film om lögner och om att det förflutna alltid hinner ikapp. Kresten och Claire gifter sig i filmens inledning i Köpenhamn. Men morgonen efter bröllopsnatten ringer telefonen. Det är från Lolland. Kresten får reda på att hans pappa dött. Han måste åka hem. Han som gift sig in i fin och rik reklambyråvärld och ljugit så framgångsrikt om att han inte har någon familj. Hemma på Lolland väntar hans efterblivne bror och så småningom dyker det upp en kvinnlig hemhjälp som även hon ljuger om sitt förflutna, och även hon gjort ett sorts misslyckat gästspel i överklassen. Vilket mynnar ut i både rolig och rörande dramatik. Det behöver alltså inte vara svårare. En enkel kärlekshistoria och en lika enkel och tydlig moral. Men med spelet och historien i fokus blir det starkt, närvarande och angeläget. Man behöver naturligtvis inte alltid göra film så här. Men det är ingen slump att denna vitalitet än en gång kommer från Danmark. Där finns ett mod och en lekglädje som den svenska filmen inte borde nöja sig med att avundsjukt betrakta på håll.