Woody Allen är alltid med i sina filmer även när han inte är med. I Melinda och Melinda var det Will Ferrell som hade konjaksfärgad manchesterkavaj. Nu är det Owen Wilson som är en misslyckad författare i extremt illasittande chinos. Han är underbar. Allens skämt är tillbaka. Magsyreattackerna från Annie Hall och Manhattan.
Skildringar av besserwisserfilosofer, pervers kåthet och republikaner görs med cutting edge. Psykologiskt spel från Fruar och äkta män och den andra svarta människan sedan Harry bit för bit, får vara med.
Det handlar om ett par som ska gifta sig. De åker till Paris med de blivande svinrika svärföräldrarna. Owen Wilson känner sig tveksam och gnäller över teknologin vs. romantiken, han romantiserar tjugo-talets Paris där man festade och skrev, på riktigt!
Woody Allen har blivit gammal och verkar ha blivit soft. Det finns en enormt tillåtande stämning i den här filmen som bäst beskrivs som motsatsen till vad som kommer från Göteborgs filmskola idag. Han drar in magi. Owen Wilson blir i den magiska timmen runt midnatt varje natt hämtad av en tjugotalsbil som färdar honom bak i tiden, där han får uppleva att det VAR bättre förr och han får träffa alla sina idoler. Han super med TS Elliot, Man Ray, paret Fitzgerald och Cole Porter sitter och klinkar. Han kommer in i den innersta kretsen. Gertrude Stein korrläser hans roman och Hemingway skäller ut honom.
Här skulle filmen kunna beskrivas som keff. Men istället börjar nuet och dået ställas mot varandra. Wilson återvänder varje morgon till inredningssnack med sin blonderade fästmö. När Wilson äntligen får passion i Coco Chanels sidekick märker han dock att det är likadant även på tjugotalet och diskussionen om vad man har och inte har, benas ut på allvar. Filmen övergår från mys till filosofisk.
