Efter att ha medverkat i filmer av Coenbröderna, Martin Scorsese och Gus Van Sant har skådespelaren Jonah Hill tydligt distanserat sig från sitt flåsiga genombrott i Judd Apatowproducerade tonårskomedin Supersugen. Att han dessutom dyker upp i Harmony Korines The Beach Bum och regidebuterar med tidsdokumentet Mid90s understryker än mer Hills strävan att bli tagen på allvar.
Snarare än någon Apatowkomedi har Mid90s fler gemensamma nämnare med just Korines egna genombrott, med manuset till Larry Clarks kontroversiella Kids från 1995. Om Supersugen handlade om ett gäng killars trånande efter förlorad oskuld handlar Mid90s om en ålder innan pojkar blir ”dicks”, som det heter i filmen.
Trettonåriga Stevie (Sunny Suljic) växer upp i nittiotalets Los Angeles tillsammans med sin ensamstående mamma (Katherine Waterston) och emotionellt störda storebror (Lucas Hedges). Redan i filmens öppningsbild kastas Stevie in i en vägg av den senare. En av många smällar han får ta under filmens gång. Det är delvis brorsans våld Stevie flyr när han söker gemenskap hos ett gäng äldre skejtare, tjuvröker och dricker Colt 45. Visst finns här mått av förlorad oskuld, men till skillnad från i Kids är det trevande snarare än provokativt.
Inramat med snäv 16mm och ett suveränt mixtape, som rymmer bland andra The Pharcyde, Cypress Hill och, något mer förvånande, Morrissey, är Mid90s framförallt en lyster nostalgitripp. Men också en uppväxtskildring så hudnära att den nästan går att ta på. Vare sig Stevie smyger in på brorsans rum för att bläddra bland CD-skivor och märkeskläder, åker på stryk, vurpar på brädan, sätter sin första ollie eller försöker dölja ciggrök med rengöringssprej, infinner sig en stark känsla av närvaro.
Vid sidan av de atmosfäriska nittiotalsmarkörerna förlitar sig Hill främst på sina skådespelare. Proffs som Suljic, Waterston och Hedges flankeras av lika karismatiska noviser (Na-kel Smith, Gio Galicia, Ryder McLaughlin och Olan Prenatt) i en finstämd debutfilm att ta på allvar.
