Engelsmannen Michael förestår en anrik auktionsfirma i New York och planerar att gifta sig med lärarinnan Gina. Gina i sin tur har inga sådana planer alls, då giftermål betyder släktträff och just hennes släkt är inget hon vill skylta med. Hon är nämligen dotter till en högt uppsatt maffioso. Michael insisterar och två världar kolliderar. Som i [I]Analysera mera[/I], som i [I]Gift med maffian[/I], eller någon annan av maffiagenrens spinn-off-filmer.
De rundnätta, jovialiska men samtidigt dödliga herrarna från Sicilien är vid det här laget så pass utnötta att ingen regissör med självaktning skulle försöka sig på att göra en "riktigt" maffiafilm om blod och ära (många utan självaktan försöker visserligen fortfarande). Nu dribblas det istället med clichéerna, gullas med patriarkerna och de heliga gangsterkorna slaktas på löpande band. Vilket naturligtvis är på sin tid, kanske till och med i allra senaste laget.
I andra änden av denna films uppkomst återfinner vi producenten Elizabeth Hurley som vill lansera sin pojkvän och mjölkko Hugh Grant i ytterligare en romantisk komedi - det var ju ett tag sedan sist. Minst flera veckor.
Trots dessa inte helt eggande förutsättningar hittar jag mig själv i biografen småguppande av skratt, eller nåja; förnöjsamt deltagande i humorn då Hugh Grants ständigt förstoppade uppenbarelse tar sig fram i okänt maffiaterritorium. Detta inte så mycket tack vare Grant själv utan snarare de små infall och sidospår som dominerar upptakten - inte minst Grants frieri till Jeanne Tripplehorns maffiadotter är fylld av god timing och humor. Men som de flesta andra genremixar vet [I]Mickey Blue Eyes[/I] inte riktigt på vilket filmben den ska stå. Kärlekshistorien glider över i en tunn morddito och vacklar sedan, märkbart sargad och berövad på sin inledande hejdlöshet, tillbaka till utgångspunkten.
Säg den glädje som varar filmen ut.
Mickey Blue Eyes
Skådespelare:
Regi:
