Det är nära framtid, energikrisen har blivit akut och bolaget som styr det väldiga transeuropeiska tunnelbanesystemet, Trexx, har intagit en allt annat än sund infrastrukturell maktposition.
Metropia har snabbt blivit internationell ryktbar och fick nu senast iklä sig rollen som poster boy for Stockholms egen filmfestival. Men beror det på att det här är en estetiskt avvikande film – för det är det – eller rymmer den rent av något stort? Jag skulle placera mig ungefär mitt i den åsiktsfloden. Den stora lockelsen är förstås den säregna estetiken, med långsamma avscanningar av förvuxna människohuvuden i dystopicertifierade färgskalor. Arbetstesen är helt tydligt att stämningen inte bör skrikas fram, och det tycker jag är sympatiskt. Metropia har fått viss kritik för att den innehåller ospännande samhällsdebatt-material och att karaktärerna är stela. Båda invändningarna är lite märkliga. Det är klart att en film av den här typen snarare kommer knyta an till folkliga, bitvis banala, framtidsföreställningar – snarare än att ligga i den filosofiska forskningsfronten. Det där med fejan må vara en smaksak, jag tycker att de street-castade ansiktena (däribland en ex-flickvän till en före detta blåsman i Moneybrother!) vinner på sin trötthet och obenägenhet till viril seriefigursmimik. Man lockas så att säga in i antagandet att framtiden är trött, och vi med den. Det gillar jag.
