Metalhead

Victor Schultz 18:20 28 Feb 2014


Från början känns allt rätt. En tonårig pojke ramlar av en skördetröska och skalperas till döds, bredvid står hans lillasyster Hera och tittar på. Vi befinner oss på den isländska landsbyggden, det är blodigt, skitigt, kargt, öde, grått och isolerat. Har man dessutom sett den ödesmättade postern på Hera (samma som ovan), med en sminkning som borde göra vilken norsk nihilistrockare som helst grön av avund, förväntar man sig inget annat än becksvart bottenlös black metal-galenskap. Och även om de nordatlantiska isvindarna får håren på armarna att resa sig i biosalongen och familjen vrider sig i mentala plågor över den förlorade sonen och brodern blir slutresultatet så konventionellt och övertydligt att man undrar om Disney medproducerat.  

Alla uttjatade ingredienser för en sörjande-sönderfallande familj finns där: Det ständiga skuldbeläggandet, den tystlåtna fadern, den neurotiska modern, fyllan, den övertydliga självdestruktiviteten och ropen på hjälp, den milsvida distansen mellan familjemedlemmarna, viljan att fly, festen där allt spårar ut. Och sen lite senare: Den oväntade mentorn, valet att försökta gå vidare PÅ RIKTIGT osv. Ni fattar.

Bildspråket är precis sådär mörkt och uppgivet som man vill, men liksom helt i osynk med karaktärerna och dramaturgin som är så jävla light. Om Hera på riktigt började sympatisera med Black metal-scenen och dess ideologi istället för att bara passera den som en liten parantes kunde det ha blivit intressant på riktigt, om det lilla samhället som filmen utspelar sig i bestod av frikyrkliga Helge Fossmo-karaktärer istället för välvilliga och oförargliga bönder, kunde det blivit intressant på riktigt. Nu är allting trots allt väldigt oproblematiskt.  

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner