Men of Honor

Om man får ett budskap hamrat, spikat och blästrat in i skallen - då är det lätt att man blir anti. På ren jävelskap. Detta fenomen inträffar påfallande ofta med Hollwyoodfilmer som har ett humanistiskt och djupt känt meddelande man vill framföra. Av någon outgrundlig anledning litar man inte på storyns egen inneboende kraft - utan fläskar på som om vi i publiken vore ett gäng imbecilla marsvin. Som i [I]Men of Honor[/I], som handlar om den förste svarte djuphavsdykaren i den amerikanska marinen. En film som av en ren händelse dyker upp på repertoaren några månader efter [I]Remember the Titans[/I], filmen om det första rasintegrerade fotbollslaget. Bara avstampet hemma på åkern i Kentucky är en överton så skrällande hög att den får mig på dåligt humör. Vilket är vansinne, egentligen. För det hela är ju angelägen nutidshistoria. Den fattige svarte amerikanske småbonden som spänner den taskiga träplogen efter åsnan. Snart ska han förlora sin mark och allvarsstämt viskar han till grabben: Bli aldrig som jag! Kom inte tillbaka hit - ge aldrig upp! Jajaja! Vi förstår. Det går fram. Det är för jävligt med orättvisor. Men i stället garvar halva publiken rått åt det som visas. Är det inte sånt man har testvisningar för i Hollywood? Om man nu ändå duckar för det grövsta artilleriet så är [I]Men of Honor[/I] är riktigt bra hjältehistoria. Cuba Gooding Jr tar farsans sista ord bokstavligt och lyckas trots vidrig behandling ta sig igenom militärutbildningen och få sitt diplom. Några av de värsta bataljerna utkämpar han med den bittre och brutale kursledaren Billy Sunday, spelad av Robert De Niro. Här har vi också en väl sliten dramaturgi. Om antagonisterna som först hatar varandra och mot andra halvan av filmen blir de såtaste vänner. Hur som helst, jag berörs av Cuba Goodings kamp och eftersom detta är en sann historia, så kommer jag på mig själv med att önska att alla de mobbande och trakasserande marinsoldaterna tvingas gå och se den här filmen - och att de får sitta där med strutmössa och skämmas. Det vore i alla fall en positiv effekt av en film som kunde nått helt andra höjder om inte regissören varit så förtvivlat ängslig över att missa målet.