I den dagsfärska actionrullen Memory ger en lönnmördande Liam Neeson med begynnande Alzheimers och sviktande minne sig ut på ett sista uppdrag innan förtidspension.
Neeson spelar som vanligt med karaktäristisk orubblighet. Inte direkt karismatisk, men hårdkokt å de grövsta. Han är professionell och en stensäker mördare. Åtminstone fram tills han ovetande tar sig ann ett kontrakt att avlägsna ett barn. Där drar Liam gränsen och börjar nysta upp en trasslig garnrulle till konspiration.
Man skulle bli förlåten om man trodde att Neeson var ensam huvudkaraktär i Memory. Postern antyder inte direkt att han broderligt skulle dela på skärmtiden, men det gör han. I Guy Pearce ser han sin motpol. Australiensaren spelar FBI-agenten vars uppdrag det blivit att fängsla lönnmördaren.
Premissen är som sagt spännande, men det görs inte mycket med den. Att Neesons minne sviktar gör sig endast bemärkt ett fåtal gånger. En torped som glömmer vart han har gömt nyckeln till flyktbilen lovar mycket, men handlingsmekaniken utnyttjas desto mindre genom filmens gång.
Det vore såklart orättvist att jämföra Memory med Michael Manns odödliga klassiker Heat, men jag gör det ändå eftersom det två huvudkaraktärerna har en liknande dynamik. Båda är katt och råtta-filmer med huvudkaraktärer på vardera sida lagen som sällan möts. I Heat funkar det som sporre för handlingen, i Memory känns uppdelningen stundtals mållös. Neeson och Pearce hade med fördel kunnat mötts tidigare.
Trots detta känns Memory som en uppfriskande fläkt. Regissör Martin Campbell har gjort action till bra resultat förr (Casino Royale), Memory är långt, långt ifrån lika bra. Men det är en taktil film som med minimala specialeffekter som uppskattas i dagens biorepertoar.
